fram. Bland kavaljererna äro alla klasser representerade; bland damerna finnas endast arbeterskor. :Demimonden är helt och hållet utesluten. . Förvånande är dock,att det är nästan omöjligt att upptäcka ett enda vackert qvinnoansigte. Arbetet befordrar juhelsa och välstånd och mången gång äfven ett hyggligt utseende? Sorgligt vore, om det skulle vara sannt hvad en fransman svarar oss: Den qvinna, som har ett vackert ansigte, har minsann. råd att gå på en elegantare bal än den här Som sagdt, man dansar polka. Om äfven vi skulle bjuda upp och taga oss en sväng? Må göral... Voules vous, mademoiselle? — Merci, monsieur !... Och så bär det af. Det vill likvisst inte gå ihop på några vilkor. Damen drager åt ett håll och vi åt ett annat. Hon dansar inte polka på svenskt mantr; hon dansar på franska. Och det går till på det viset, att man alls icke utvecklar någon liflighet i dansen, utan tvertom står och guppar på en och samma plats. För det mesta hålla de båda dansande hvarandra om lifvet med båda armarne och så tätt slutna tillsammans som möjligt. Med halfslutna ögon röra de sig sålunda i långsam takt på ett par alnars omkrets. Det hvilar ett visst lättsinne öfver grupperna. Två fördelar . medföra dock detta sätt att dansa: man knuffas ej och icke heller svettas man. Men oskönt i högsta grad tager det sig ut för mina ögon. Efter polkan spelas upp en quadrille. Nu blir det rörelse i salen. Allt hvad lif och anda har vill vara med. Nyss var man långsam i vändningarne, nu är det ingen hejd för lifligheten. Man dansar cancan, men på — anständigt sätt. Tager man sig några friheter , med benen, så är det kavaljerernas sak. Atskilliga herrar göra till och med anska svåra battementer. Det är för löjigt att se med hvilket allvar de utföra sina evrång. Ansigtsmusklerna deltaga icke det ringaste i benens glädje. Se der t. ex. en, som med ena handen i byxfickan, hjular med tillbjelp af den andra och så skuttar han omkring sin dam som ett torrt skinn, utan att draga på munnen så mycket som till ett smålöje en gång! Damerna figurera vanligen med öfra delen af kroppen framåtlutad, men nacken böjd bakåt samt blicken smäktande riktad mot taket. När armarne ej användas till att ruska på kjortlarne, lyftas de mot höjden såsom till hissning. isserligen kan det hända ibland att en och annan tåspets vidrör kavaljerens näsa; men det hör verkligen till undantagen och märks för resten ej för — musiken. Något annat egendomligt förete icke dessa baler; men det kan ju vara roligt nog att ha varit med på dem för en gång. FH r. H.