ETT BUDSKAP FRÅN SJÖN.) Norell af Dickens. och Collins. Öfvers. från engelskan. Säg mig först, sade jag, huru och när detta budskap kommit i dina händer. Jag kan icke lugna mig nog för att tala derom, eljest. Han berättade mig huru han fått det, och huru hans goda vän kaptenen, som lofvat hjelpa honom tillrätta, nu var under samma tak som vi. Men det var allt. Det var inte förrän senare på dagen som jag hörde hvad som händt — jag menar hans grufliga oro öfver penningarne, hans förlofning och uppskjutna giftermål. Viss om att budskapet kommit till honom genom mensklig hand — på en sjömans hedersord! jag tviflade verkligen derpå, när js först fick se papperet blef jag strax betydligt lugnare, och nu kunde jag i min ordning lugna och trösta Alfred. Jag sade honom att jag visst var vid mina sionen när jag skref det, ehurn jag var mycket bedröfvad och hårdt pröfvad. Åfvenledes sade jag honom att der skriften var utplånad kunde jag ur minnet ersätta den. Äfvenledes att jag inte mer än han visste hur det verkligen förhöll sig med penningarne, förrän vi fått göra efterfrågningar, och slutligen att under hela hemresan en enda tanke och en enda förhoppning upptog min själ — det hopp att jag vid hemkomsten måtte finna min hustru och de mina vid lif och redo att åter upptaga mig ibland sig; den tanke att om jag någonsin mer satte foten på Englands jord, så skuile jag ovilkorförst SN ) Se A.B nr 19292—126, 129, 130, 181, 133, 137, 141—143 och 146,