Ren gen, och först sedan det blef mörkt närmade vi oss kusten igen. Den der lotsen hade egentligen den gemenaste landstrykare-fysionomi jag någonsin sett; en feg, grälaktig, skinnptorr babian, som på den uslaste brutna engelska svor och stormade med besättningen, tills hvarenda karl var färdig att kasta honom öfverbord. Skepparen höll dem någorlunda stilla, och så jorde jag ock, ty våra instruktioner inneöllo att vi skulle mottaga lotsen, och följaktligen var det nödvändigt att stå på någorlunda god fot med honom. Men mot aftonen var jag, oaktadt alla försök att undvika det, nog olycklig att komma i gräl med honom. Han ville gå under däck med sin pipa tänd, och jag ansåg min skyldighet vara att hindra Bhoaem derifrån. Han försökte gå ned ändå, och jag förde honom undan litet hårdhändt kanhända. Det var aldrig min mening att knuffa omkull honom, men jag råkade ändå att göra det. Han reste sig upp med blixtens hastighet och drog sin knoif. Jag ryckte den ur hans hand, slog honom med flata handen midt iansigtet, och kastade vapnet öfverbord, Han gaf mig en stygg blick och gick akterut, Jag tänkte inte mycket på den blicken då, men jag kom blov. Alltför väl ihåg den sedan. SVi vor. helt nära land igen, i mörknin3 -ans tillsägelse fälldes ankar gen, och på lötse — litet före midnatt. Dev var mu beckmörkt och alldeles lugnt. Kaptenen var P? däck med två af våra bästa karlar, för att Nan vakt. De öfriga voro under däck, utom lotsen som ringlade ihop sig på fördäck, mera som en orm, än som en menniska. Det var inte min vakt förrän klockan fyra på morgonen. Men jag tyckte inte riktigt om an-: ordningarne för natten, och lotsen var jag rädd för, så att jag gick inte ned, utan lade mig på däcket för att kunna vara redo vid första antydan till fara. Det sista jag minnes var att kaptenen hviskade till mig at han inte heller var belåten, och att han skulle gå ned och se på sina instruktioner än en gins. Strax derpå gongade mig den gamla briggens längsamma vaggoing till sömns