praktiska i yrket. Alla de inkast som hi Bornsdorff nu gör mot täckdikningen använd i Finland, gjordes äfven här, likvisst för 20 åa 30 år sedan, men icke numera. Täckdikningen användes också nu med fullkomlig framgång på mångfaldiga egendomar här. belägna under samma breddgrad som Finland är beläget, och hvarje landtman som dermed börjat — förutsatt att arbetet utförts rationelt — fortsätter gerna dermed och det enda som möjligen hejdar honom är kostnaden, ty att den faller sig ganska dryg om arbetet skall utföras väl, är oundvikligt. Ingen bestrider att ett tunnland väl täckdikad Jord har högre värde, än om samma jord icke är täckdikad; men lika obestridligt är äfven att om en jordvidd blifvit illa täckdikad, så har den mindre värde än samma jordvidd försedd med öppna diken. Hr Bornsdorff lägger stor vigt derpå att i Finland nedtränger vinterkölden så djupt i marken, att den bildar mellan 3 och 8 qvarters käla. Men erfarenheten har här fullständigt ådagalagt, och det ligger äfven isakens natur, att just genom en väl utförd täckdikning afledes successivt det öfverflödiga grundvattnet ur jorden, och då detta icke qvarstannar blir kälen icke ens under de strängaste vintrar på långt när så djup i den täckdikade jorden, hvilken håller sig vida mera lucker. Vi yttrade här ofvan att äfven här hade täckdikningen i början ifriga motståndare, derföre att metoden var — ny. Då Nonnen i början af 30-talet tillträdde Degeberg och der verkställde täckdikningsarbeten i stor skala, förklarades han af ganska många, som också ansågo sig mycket förståndiga — tokig, och när hans på den täckdikade åkern utsådda hvete om våren visade sig allt för frodigt, och han derföre låt toppa det — så ropade man: nu är karlen spritt galen. När sedan längre fram på sommaren hans hvete stod frodigt och icke lade sig — som fallet blef hos grannarne, hvilka skördade ett lättare hvete af sin liggsäd, så sade de: Toppningen var icke så rasande som vi trodde. Vi kunna fatta, att hr Silfversvan, som varmt intresserar sig för Finlands jordbruk, och som sjelf med framgång — och således med skicklighet — redan täckdikat 200 tunnland, skall finna sig nedstämd, till och med blifva harmsen deröfver att en aktad vetenskapsman, derföre att hans täckdikningsarbeten utförts illa och fördenskull lemnat ett ogynnsamt resultat, uppträder mot en metod som annars allmänt erkännes såsom förträfflig. Men vi taga oss friheten till den enes lugnande och den andres upplysning erinra om den store Albrecht Thaers första verksamhet såsom landtbrukare. Till att börja med var han praktiserande läkare i Celle, men manad af intresse för landtbruket arrenderade han stadsjord och blef landtbrukare. Jag skötte den, tyckte jag, efter alla vetenskapliga reglor — skrifver han — och hyste under hela sommaren de gladaste förhoppningar om en rik skörd, men fick på hösten komplett missväxt. något fattades mig, nemligen praktisk skickighet i det arbete som erfordrades. värfvade mig den jemte erfarenhet, visserligen dyrköpt, men jag har sedan insett att man icke på teoretisk väg ensamt blir en skicklig landtbrukare. Slutligen anse vi oss böra nämna, att ingen vär af hr arkiater Bornsdorffs förkastelsedom fver täckdikningen dragit några ofördelakiga slutsatser rörande intresset för ett raionelt landtbruk i Finland. Vi betrakta hr 3ornsdorffs uttalanden beträffande en viss yranche af jordbruket allenast som en paralox och läste hans uppsats med samma nöje, om vi besågo det vid industriutställningen xponerade gotländska årdret, hvars konstrukion erinrade om de enkla jordbruksredskajen för flera sekler tillbaka. — Vi antaga åsom ganska säkert, att den misslyckade täcklikning som hr Bornsdorff låtit verkställa äfren skulle gagna såsom en varning och hr silfyersvans lyckade täckdikning såsom vägedning för andra. Då insåg jag att Jag för.