we ONT BESS (Insändt.) Till Redaktionen af Aftonbladet! Med anledning af en i dessa dagar utkommen skrift med titeln Våra jernvägar af en riksdagsmop anhålles vördsamt om plats för nedanståexde, Som -torde tjena att litet närmare belysa s S ra vferuti förekommande uppgifter och uttalade igter . Brochyrförfattaren synes med en ifver som förtjenar al!t loford hafva sökt taga reda på en mängd fakta från utländska jernvägar och hvilka äfven hos oss böra kunna tillämpas, men dels vill han söka vinna någta bespariogar på ett sätt, som icke torde vara rätt användbart för våra förhållanden, dels kunna genom hans framställningssätt uppgifter rörande såväl utländska som inhemska jernvägsförhållanden gifva anledning till en falsk uppfattning af desamma, dels synes han i sitt nit för vårt jernvägsväsendes reformerande sjelf. hafva en något oriktig föreställning om åtskilligt. Så har författaren synbarligen litet svårt att medgifva (se sid. 12) att minst en man måste finnas anställd vid hvarje station; smen,, säger han, äfven om detta antages, kan ytterligare besparing göras derigenom att utom snälitågsstationerna staten blott håller personal vid de stationer, som hafva t. ex. öfver 20,000 rdrs årlig nettobehållning och ati tågen blott stanna vid de öfriga med förbehåll, att den kringliggande orten betalar kostnaden för nödig stationspersonal Insändaren tror att ett sådant sätt att åstadkomma besparing icke skulle medföra. önskadt resultat. De minst inbrinande stationerna äro naturligtvis de som ligga i le minst producerande, de fattigaste orterna. Det är icke sannolikt att dessa orters bebyggare vilja finna sig i att öka de redan öfverslagade höga kommunalskatterna med att aflöna stationspersonal. Följden blir att trafiken vid dessa stationer totalt upphör och staten går miste om den, Jåt vara ringa inkomst, den haft af dessa stationer; hur usel trafiken än må vara, bör den om stationen icke är alltför planlöst anlagd, dock räcka till personalens aflöning och byggnadens underhåll, samt äfven lemna något öfserskott. Det vore kanske mödan värdt att på kommunalstämmor sökå inhemta allmänhetens mening i detta ämne. Insändaren vågar tro att författarens förslag icke skulle röna synnerligt bifall, helst när vid verkställandet af detsamma måste tagas i betraktande att stationer med stor trafik belägna nära en afsättningsort ofta kunna hafva vida mindre inkomst än stationer med mindre trafik belägna längre från afsättningsorten, hvarigenom skulle inträda det förhållande, att kommunen möjligen vid de förra finge underhålla en större stationspersonal än staten vid de senare. Deremot är det trafikstyrelsens afsigt att till minsta möjliga inskränka personalen vid de smärre stationerna och är redan så; god början dermed gjord, att allmänheten, söm måhända förut här i Sverge varit litet bortskämd, vid somliga af dessa stationer börjar klaga öfver att den ej kan blifva betjenad efter sina anspråk. Angående de smärre statiorerna i utlandet, säger författaren, nyttjas vid dessa ialla länder blott en man. Låt vara att det är sannt, men hvarför icke på samma gång upplysa om tjensten der är likadan som hos oss? Månne t. ex. vid dessa småstationer äfven är oxforuten telogråfpspassnin under 16 eller 17 timmar af dygnet? nne vexlarne äro placerade på samma sätt, månne 1okalerna lika inrättade som hos oss? Månne expeditionen icke der är vida enklare? För öfrigt säger ju författaren sjelf (sid. 14) att i Frankrike skötas mindre stationer af man och hustru, således två personer Ja, detta är ingen motsägelse af den ofvannämnda uppgiften, att i utlandet småstationer skötas af en man —uttrycket är försigtigt valdt. Det verkliga förhållandet med dessa stationer,, som författaren kallar dem, är dock att de egentligen icke äro aunat än ett slags mindre hållplatser, afsedda blott för persontrafik (hos oss motsvarande t. ex. hållplatserna vid Carlberg och ENSO der biljettförsäljningen bestrides af. en banvakt. När händelsevis bredvid befinner sig en vägöfvergång bevakas den, alldeles som hos oss, af hustrun, om karlen är gift. Det är sannolikt några sådana vägöfvergångar författaren helt naivt tagit för vexlar och den i hela östra Frankrike hos qvinnorna å landsbygden vanliga nationaldrägten har för hans: möjligen litet övana öga tett sig som en uniform, som blifvit fullständig, när qvinnan vid ruskigt våder fått låna mannens Skinnkrage. Frågan blir hvad kan en man uträtta? säger författaren (sid. 12) och besvarar den sjelf med ett exempel huru en tjensteman med biträde af bitjettförsäljars och 4 eller 5 arbetskarlar expedierar 22 å 23 tåg om dagen. 1 biljettförsäljare och 4 eller 5 arbetskarlar äro väl dock ej så värdelösa biträden, att deras arbete kan räknas för.noll. Exemplet torde derföre ej vara riktigt lyckligt valdt för att visa hvad en man kan uträtta. Biljettförsäljaren har arbetares lön; det hafva äfven våra biljettförsäljare (der sådana finnas å liniestationerna; vid de mindre sälja stationsinspektorerne sjelfva biljetterna). De 4 ä 5 arbetskarlarne håtvå dagsverkares aflöning; det hafva äfven våra stationskarlar. Det tordedessutom få anmärkas, att tågens antal icke så mycket göra en större personal nödvändig som trafikeus natur. Tungt gods i stora partier förorsakar stationspersonalen på långt när icke det besvär som lättare gods i mindre poster. Det är i de flesta fall icke större besvär att expediera ett tåg pålf yrtio vagnar;mär det är samma mottagare och samma afsändare för allt derpå befintligt gods, än det är att expediera en kalf eller en hönsbur. Äfven säger författaren sjelf, att de i trakten af den som exempel tagna stationen befititliga kolgrufvorna mn stationen en stor del af dess trafik. Det är då ganska sannolikt att grufvorna med eget folk besörja både lastning och tägsammansättning; ägingen slipper sannolikt stationen äfven lindrigt ifrån, då en lastad kolvago af viss rymd har en för en gång ,