nom agitation. Det är lika säkert, att! danefter skola mäktiga röster löja sig för sådan förbättring, och att de, som önska f hindra dön, icke länge skola ha mod göra det, Ty på allvar kan dock ingen vi påstå, att det passar ihop med vårt la förhållanden i hvilka skeppsfart, fisk handel och handtverksnäring äro mycket v tiga sysselsättningar för hela folket, att: gen på landsbygden skall vara röstberät ad; med mindre han antingen är jordbi are eller tjensteman. Rätt märkliga vc också de yttranden, med hvilka talaren visade all solidaritet mellan det skandina ska sällskapet och det hvilande förslaget 1 revision af unionsakten. Det är en veter sak för hela den läsande allmänheten häl landet, att det skandinaviska sällskapet a drig har uttalat sig om det framlagda union förslaget. Jag minnes icke heller, att någ särskild medlem har gjort det i sällskape Möjligen är orsaken blott den, att vi än icke anse tiden kommen till att yttra o. med nytta. Men säkert är det dock, att icke ha talat om den saken; och möjligt i det, att om vi skulle tala, så skulle mec lemmarnes meningar icke vara samstämmig: De finnas nemligen, som hysa den gansk rimliga meningen, att det är nästan omöjlig att bringa en union mellan blott två statc till någon teoretisk fullkomlighet. Det finnc en annan åsigt, som också är rätt antaglig att det är så ofantligt svårt att få dylik förbättringar utförda i fredstid, att det ä bäst att icke försöka dermed. — — Me ehuru vi icke ha blandat oss i en sak, sor enligt vår grundlag först skall afgöras on några år, då möjligen sinnesstämningar oci förhållanden äro helt andra, ha flera tidnin gar ideligen skrikit på, att det skandinavi. ska sällskapet arbetar både för en gemensan regering och ett gemensamt parlament fö Norge och Sverge. Nej, våra förhandlingar he icke bestått i dylika kannstöperier i luften. V ha föreslagit och dragit försorg om praktiska medel att lätta materiel och intellektue! samfärdsel och befrämja enighet mellan brödrafolken. — — Jag har citerat dessa yttranden in extenso, emedan den omständigheten, att, såsom man häraf ser, icke en gång det skandinaviska sällskapet har vågat adoptera unionsförslaget, om hvilket man trodde, att det der räknade sina varmaste vänner, på ett så i ögonen fallande sätt bevisar, huru ringa aktiv sympati detta förslag under de nuvarande förhållandena kan räkna på här i Norge. Natten till i går afled en man, som för ett halft hundra år sedan spelade en icke obe-tydlig roll i vår journalistik, nemligen f. d. bokhandlaren H. A. Hjelm, åren 1815 till 1821 utbifvare af vår första oppositionstidning Nationalbladet. När denna tidning började utkomma, var det icke synnerligen bevändt med vår press, hvilken blott bestod af de fyra annonstidvingarne i rikets fyra stiftsstäder, den officiella Rigstidende samt en liten i närheten af Aalesund utgifven tidning, Norsk Landboblad, alla utan spår af ag betydelse. Då grundlades Nationalladet på den insändsren-princip, som se-. dermera har fått en så stor betydelse i den. norska pressens utveckling. Bladets spalter öppnades nemligen utan godtgörelse för hvem som helst, utan afseende på politiska meningar, ja till och med utan synnerligt afseende på, om den sak, som vederbörande framlade för offentligheten, kunde antagas ha någon ållmän betydelse. Följden häraf var lätt att förutse: vid sidan af grundliga afhandlingar om allmänna ärenden, inlex:. nade af män, som med kunskaper och insigt förenade stor stilistisk förmåga och som bakom anonymitetens slöja icke behöfde frukta för att un uttala fina ter, fick man lör ska insinuationer, personligt käbbel om de största obetydligheter, stundom beskyllningar och dikter, som nära gränsade till skandalens område, och hvilkas upphofsmän sutto trygge i sin anonymitet. I Nationalbladet fann nu hela oppositionen sitt tillhåll, den berättigade såväl som den oberättigade, den, som förskref sig från varmbjertad och ren patriotism, lika väl som den, hvilken hade ; sin källa i låga personliga motiver. Oppositionen var då nästan uteslutande riktad mot den svenska ståthållarepolitiken samt verkliga eller inbillade försök från det svenska adelspartiets sida till angrepp mot Norges demokratiska institutioner, och de fältslag, som hon gång på gång levererade ij Nationalbladet, gjorde en sådan verkan, att Carl Johan, då förnyade tryckfrihetsåtal visade sig fruktlösa, slutligen beviljade bladets atgifvare en årlig pension till ersättning för, att han lät det upphöra. Kontraktet efterlefdes å ömse sidor samvetsgrannt, och ända till sin död, således i nära 50 år, bekom Hjelm sin årliga pension ur konungens privatkassa. PYNT neaER