STOCKHOLM den 9 April. Frågan om den kommunala rösträtten föreligger nu till afgörande hos Riksdagen. Vi redogjorde för ett par dagar sedan för innehållet af lagutskottets nu afgifna förslag, och våra läsare hade dervid tillfälle finna, att detsamma i det närmaste öfverensstämmer med det vid förra Riksdagen framlagda, som då antogs af en stark majoritet i Andra kammaren, men föll på Första kammarens motstånd. Med afseende å maximum för rösträtt å landet har utskottet nu föreslagit samma bestämmelse som förlidet år, nemligen att ej någon må utöfva rösträtt för större an röster, än som svarar emot en tiondel af kommunens hela röstetal efter röstlängden. I afseende å röstmaximum i städerna har utskottet deremot gifvit sitt förslag en annan form än förlidet år, för att undanrödja anledningen till det inkast, som då framställdes af hans exc. justitiestatsministern, och hvilket han förklarade utgöra det skäl, som föranledde honom att yrka afslag å utskottets då framlagda förslag. Utskottet har nemligen nu, i stället för ett röstmaximum af 100 röster, föreslagit att ingen må utöfva rösträtt för högre röstetal än det, som motsvarar bevillningen för 10,000 rdrs inkomst af kapital eller arbete. Så länge bevillninen, såsom nu, utgår med en procent af inomsten, blir således maximum precist detsamma, som förlidet år ifrågasattes, och förslaget är således isak, och med hänsyn till nu förhandenvarande förhållanden, detsamma som fjolårets, ehuru formen är förändrad. Frih. De Geer anmärkte nemligen mot den förlidet år föreslagna bestämmelsen om 100 röster såsom maximum, att om bevillningen fördubblades, så verkade den deraf följande fördubblingen af hvars och ens röstetal på det sätt, att en begränsning af maximum skedde för dem, hvilka blott hade hälften så stor förmögenhet, som de, hvilka förut träffades at samma maximum. Med ett sådant stadgande, som det nu af utskottet föreslagna, inverkar det icke på rösträtten inom kommunen, om bevillningen ökas eller minskas; ty ehuru hvarje kommunens medlem derigenom tår ett större eller mindre antal röster än förut, blir dock förhållandet medlemraarne inbördes emellan oförändradt. Vi hade redan vid behandlingen af kommunalfrågan under förra riksdagen tillfälle att uttala vår öfvertygelse, att den af lagutskottet nu ånyo föreslagna begränsning af rösträtten lemnar åt de högre beskattade en vida större öfvervigt vid behandlingen af de kommunala augelägenheterna än som rimligen kan anses erforderlig, äfven om man ställer sig på deras ståndpunkt, som anse att något större inflytande bör lemnas åt dem, som bidraga mera till de kommunala utgifternas bestridande. Det är föröfrigt väl kändt, att vi för vår del anse hvarje graderad röstskala medföra en stor och oundviklig olägenhet, nemligen att törslappa intresset för de allmänna angelägenheterna hos dem, som endast ega ett mindre antal röster. Men viha äfvenledes ofta haft tillfälle att uttala den öfvertygelse, att om man verkligen vill en reform, det icke går an att vid afgörande, huruvida ett framlagdt förslag bör antagas eller ej, fästa sig uteslutande dervid, om det i allo uppfyller ens egna önskniskar och åsigter i afseende på hvad som skulle vara bäst och nyttigast. Man måste äfven fästa afse ende på hvad som, under förhanden varande förhållanden, kan, vara möjligt att ernå, samt tillse, huruvida en erbjuden reform icke innebär en sådan förbättring, i jemförelse med det bestående, att klokheten bjuder att antaga densamma, oaktadt den icke går på långt när så lingt som man sjelf skulte önskat. Tillämpa vi dessa åsigter på föreliggande angelägenhet, så anse vi oss böra nu, i likhet med förlidet år, tillstyrka bifall till lagutskottets förslag. Det skalle åtminstone undanrödja de mest skriande: bland de missförhållanden, öfver hvilka man nu klagar, och om det än icke kan väntas lemna något inflytande på de kommunala angelägenheterna åt det stora flertalet af kommunernas invånare, så skulle det dock utbreda detta inflytande och dermed intresset för dessa angelägenheter till något vidsträcktare kretsar än för närvarande. Den omständigheten, att Andra kammaren förlidet år bestämde sig för bifall till det då framlagda förslaget, under det den Första visade sig obenägen till och med mot denna ringa eftergift, ådagalägger föröfrigt, att man icke nu kan med något hopp om framgång uppställa längre gående yrkanden. Att förslaget blir af en betydande majoritet af Andra kammaren bifallet, taga vi för gifvet. Dess öde beror således på Första kammaren, och denna Kammares beslut torde åter i icke ringa mån komma att bero på regeringens hållning. Då hrjustitiestatsministern vid förl. Riksdag fann sig föranlåten uttala sina åsigter om det då framlagda förslaget, förmoda vi att han vid detta tillfälle icke gerna kan iakttaga tystnad. H. Exc. förklarade då, att han trodde, att en förändring i begränsningen för den kommunala rösträtten i städerna är behöflig och bör komma att ske, och vid ett uppmärksamt återläsande af hans yttrande, kunna vi icke finna, att han hade något annat inkast att göra mot lagutskottets då framlagda förslag till en sådan En än det här ofvan omförmälda, till hvilket lagutskottet nu sökt undanrödja anledningarne. Med afseende å hvad H. Exc. yttrade om sakvad erfarenhet af de nuvarande stadgarnes olägenheter, tillåta vi 088 SR den förhoppning och förmodan, att H. Exc. numera skall haft tillfälle förnimma, hura den nu stadgade röstgrunden alltmer och mer förjagar de röstberättigade från valurnan; höra fall förekomma, der innehafvare af stora röstetal afhålla sig från be