delsen, då öfverenskommelsen tvärtom fö utsätter att rustningen kaa upphöra likasom ock. det fall, under hvilket den förutsättning antager verklighet, i rikets gä lande grundlag finnes om bestämdt. — Och till hvilka absurda kor nYetiset skulle man icke också komme geno ect fasthållande at de! principer insändar vill göra gällande — Antagom utt det troder tusenåriga rike, om hvilket utopisterna drön ma, en gång blefve en verklighe ; och inge soldat, ingen armborganisation längre vor af nöden; skulle då Sverge det oaktadt var s nödsakadt att underhålla tretusen man at sutet rusthållsinfanteri, hvilket till intet an hat vore behöfligt, än att skydda ifrågava tande rusthållart i den Vinst de erhålla p ftatsvörkets, dem för rastningens vidmakt Hällande tillslagna, rustningsoch avugments räntor! Om vi sålunda, efter att i dess helhe hafva genomläst kiltsministerns ofvanberörd: yttrande, sö oss nödsakade att undandrag: insändaren det stöd han deri t för si uppfattning af den kontraktsmessiga öfver. bikömmelsen mellan rusthållarne och staten så kunna vi lika litet gifva honom rätt då han något längre ned synes antyda, att de skäl, med hvilka krigsmiristern bevisar att samtliga räntor kunna till statsverket indragas, egentligen skulle innehållasi följande yttinde at krigsministern: att persöner, som köpt rusthåll, vid köpets ingående icke lära kunna underlåta att taga denna omständighet i betraktande samt derför måste vara beredda på en sådan eventualitets. — Vi börja i sanning på allvar frukta att insändaren icke i sin helhet läst den del af memorialet (sidd. —79—95), hvari afhandlas frågan om de afsutna rusthållsregementena: insändaren skulle då sannolikt aldrig hafva tillåtit sig en mot sanningen så stridande uppgift. — Det är så mycket mindre sannt, att krigsministern genom ofvanberörda yttrande (hvilket, i förbigående sagdt, ingaunda är ordagrannt atergifvet, sådant det i memorialet läses), skulle söka bevisa statens rätl till dessa räntor, som detta yttrande förekommer först efterdet krigsministern afslutat den ganska vidlyftiga be ning för statens rätt i detta hänseende han ansett sig böra lemna — och endast har alseende på en ifrågakommen granskning af frågan ur billighetens synpunkt, samt i sådant hänseende innehåller ett at de skäl, hvarför en sådan granskning icke kan komna att för rasthållarne utfalla synnerligen gynnsammare, än då man endast betraktar den rättsliga sidan af saken. Vi kunna naturligtvis icke upptaga det oss välvilligt upplåtna utrymme i tidningens spalter för att återgifva den vidlyftiga, och såsom oss synes bevisande utredning af frågan krigsministern i det eua som andra hänseendet åstadkommit, men vi kunna icke lemna detta ämne, utan att angifva de resultat, som utur en allsidig granskning af rågan enligt vår åsigt otvunget framgå. Dessa äro: att de räntor, som af de sedermera till rusthåll indelta kronoeller skattehemman utiingo, ingingo till statsverket och voro staens egendom; att staten vid indelningen till rusthåll ej ortskänkte dessa räntor till rusthållarne, utan nslogo dem till ett visst statsändamål; att detta ändamål var rustning, som af usthållaren, i stället för berörda räntor, kulle presteras; . att öfverenskommelsen härom gällande cke för viss tid eller för all tid utan för bestämd tid; att rusthållarne icke vid öfverenskommelns afslutande fått sig medgifvet rätt att ensamma afsäga; att denna öfverenskommelse deremot uppör att vara gällande pär den andre af konrahenterne, staten, genom ett af statsmakrna i grundlagsenlig ordning fattadt beslut ensamma uppsäger; att rättigheten att fatta ett sådant beslut r statsmakterna förbehållen i gällande grund2; samt att i sådant fall samma rättsförhållande ppstår som före indelningen, d. v. s. hemanet upphör att rasta och dess räntor ingå som förut ånyo till staten. Det bemödande, som af insändaren uti sewe delen af dess artikel göres, för att EEE TEe ee oe a Am Yman edt an AP