fång tid konWigenå Wapekslva veto kan till jinge göra, verkan af ett af storthinget fattac i och furnyadt beslut, så är det nu faststäldi att om ett beslut blifvit oförändradt antage af tre ordinarie storthing, sammansatta efte tre särskilda, på hvaran ra följande väl, oc sins emellan åtskilda af minst två mellan liggande prdinatig stofthing, btatl ätt ifvi kände Beslut under mellantiden från det för sta till det sista antagandet af något stor thing har blifvit fattadt, så erfordras ick kongl. sanktion. Det privata förslag, som blifvit framstäld och hvilket gick ut på, att representantern: blott skulle åtnjuta ett visst begränsadt ar vode, såsom förhållandet är i den svenskt riksdagens andra kammare, och hvarken va: tillstyrkt af regeringen eller förordadt til antagande af konstitutionsutskottet, kom ickt en gång under diskussion. Den rymliga åhörareläktaren hade hele dagen vaxit uppfylld af en talrik och uppmärksattit lyssnande åhöraresamling, och knappt har utgången af någon storthingsdebatt afvaktats med så spänd väntan, alltsedan debatten på det urtima storthinget ål 1864 om de förenade rikenas ställning til det danska kriget. Jag var nästan rädd för, att åhörarne, då ordföranden tillkännagaf utgången, skulle utbrista i ett hurrarop; men det slapp man dock. Deremot fick J. Sverdrup, i detsamma han från storthingsbyggnaden trädde ut på gatan, ett lefve Sverdrup! åtföljdt af skallande hurrarop, hvilka han besvarade med dessa ord: Jag är stolt öfver att i dag ha tjenat mitt fädernesland i dess största sak. Lefve det, lefve fäderneslandet, lefve det gamla Norge!s Och så äter ett hurrarop, som kunde höras. Så väl förtjent denna hyllning var åt den man, som i sådan grad som fa har egnat hela sitt lif, sin förmåga och sin energi åt att befrämja den folkliga frihetens och lyckans sak, så får det icke heller glömmas, att den 12 Mars många af de Faldnes Skygger, sväfvade öfver våra hufvuden, hvilka borde ihågkommas med tacksamhet för hvad de under årens lopp hade gjort för att bana väg för en sak, hvars slutliga seger det icke blef dem förunnadt att se. Det finns äfven gamle storthingsmän, som denna gång icke hade kunnat uppträda, men förut ha kastat sitt ord i vägskålen, och som nu med glädje måste ha mottagit underrättelsen om utgången; äfven de förtjena en erkänsam tanke. En af desse, det nya statsrådet O. J. Broch, satt hela dagen i statsrådslogen, hvilken eljest alltid står tom, och följde debatten med spänd uppmärksamhet. Han hade också, när storthinget föregående dag in corpore aflade ett lyckönskningsbesök hos honom, slutat sitt svar på ordförandens tal med en varm önskan om lycka tiil morgondagens strid: för ärliga storthing, och då voteringens utgång kl. 10 tillkännagafs, började han i sitt hjertas glädje att hvifta med handen — det var lå, som jag blef rädd för att åhörarne skulle hesvara denna helsning med ett ljudeligt bifall. Men när tal är om dem, hvilka man har att tacka för denna dags seger, må till slut ke heller de hundra, ja tusental glömmas, hvilka öfverallt i landet år efter år iskrift i tal ha gjort propaganda för iden, och ilkas verksamma sympati har beredt jordnånen för den. Ty pu har reformen kommit rån det djaopaste och allvarligaste behof hos olket; nu hade den blifvit fullvuxen och ullmogen.