. tjönstomännen, att en sådan förändring icl borde företagas annat än i förening med I hel somstöpning af författningen. Och 4 vi ba vår grundlag alltför kär för Alt sc I lunda utan Omsvep kasta den 1 smältdegel sskulle med detsabima en bom vara satt fi fall utveckling, ända tilldess denna blefve no häflig för att spränga det nu bestående stycken och derigenom öppna vägen för d institutioner, för hvilka Morgenbladet, pro Aschehoug och de öfriga motståndarne mc ärliga storthing på den senare tiden så varn ha tagit till ordet: Tvåkammarsystem, abso lut veto, rättighet att upplösa storthinge 0. 5. Vv. I stället för att sjelf karakterisera dess åsigter, mot hvilka jag kanske icke kan fram träda såsom en alldeles opartisk och person ligen ointresserad domare, vill jag tillåta mi att eitera några yttranden af den storthings representant, hvars talangfulla penna ma har att tacka för de i Norsk Folkeblad of fentliggjorda Breve fra Storthingets I sit sista, i går tryckta bref skrifver han, blan annat: Det finns ett litet, men desto ifrigar doktrinärtzkoöservativt parti hos oss, hvil ket har lefvat sig in i den tron, att verldei icke skall stå till påsk, om det friare luft. drag, som på de senare åren har gått genon al!a civiliserade samhällen i verlden, äfver uppnår oss. Våra fristimade tidningar he gjort många hemliga gissningar om den bemliga orsåken till dessa ständiga och nästa: vanvettiga utfall åt alla håll från det lill: kotteri, som styr vår största tidning. Än hal man trott, att de voro rädda för att vårt lanc skulle växa för stort för att låta amelgamera sig med Sverge, och än att det vöre en döende byråkrati, eom kämpade förtviflans si. sta strid. Jag tror icke, att man behöfve söka orsakerna så långt borta. De ligga tillräckligt klara i situationen och i de personligheter, som äro med deri. Morgenbladet har nemligen fallit i händerna på en liten fiock kammarlärda teoretici — ett slags professorsparti, som uppgör lifvet och politiken efter en gång antagna reglor, och som intet förstår och intet vill. förstå utöfver dessa. Samma doktrinära frofessorsparti finns i de flesta länder, och öfverallt, der det har varit, har det tillställt olyckor. I Frankrike hade det en stor andel i 1248 års revolution, men var alldeles vanmäktigt att styra den väldiga rörelsen, då den väl hade brutit lös. I Tyskland har det varit med om att väcka revolutionen och med om att fjettra friheten, alltefter somedet har passat in i dess program, och i Danmark har detta parti den äsentligaste skulden i förlusten af Slesvig för konungariket. Nu ha vi partiet fullt organiseradt hos oss, och det har alldeles samma kännemärken som öfverallt... Partiet är fanatiskt ända till raseri, obekant ända till barnslighet med lifvet och den verkliga opinionen bland folket, personligt ända till det yttersta. Ett sådant parti tror aldrig på idter, om de icke passa in i det en gårg konstruerade systemet, det tror hel!er aldrig på utveckling, på framåtgående, på tidsanda eller dylikt. För det, existerar blott systemet på den ena sidan och på den andra vissa samvetslösa ärelystnader, som leda en blind, tank hop, och dessa ärelystnader avser det såsom sin lifsuppgift att genom all möjliga — förnuftiga och oförnuftiga, anständiga och oanständiga — medel bekämpa och tillintetgöra. Att det rycker värt offentliga lif och våra offentliga män ned i smutsen genom sitt oanständiga skrifsätt, det finner partiet ingen betänklighet vid. Den, som icke är med oss, han är emot oss, är valspråket och vi ensamme äro de kloke; alla andra äro enfaldiga, sjelfviska, äregiriga eller. skonlösa. Detta är grundtanken i all leras verksamhet. Dessa menniskor låta förr hugga sig i stycken, än de afstå en enda prick i sina teorier. Och ändock äro dessa lgerningsmän privat så hederliga som nåJon, och ingen af dem skulle vilja göra ens n katt förnär. Så besynnerligt är det. Men det är på tiden att återvända till devatten. Sedan iförmiddagens plenum J. Sverlrup hade slutat sitt anförande med att påninna sina politiska trosförvandter, att om let någonstädes i verlden är nödvändigt att nföra Jiberala idter och låta dem fritt utveckla sig, idger, som kunde gifva hvarje man nergi, så är det i ett litet land sådant som värt, och sedan han derjemte yttrat, att .då van nu röstade för den föreslagna grundlagsindringen, kände han icke utgåvgen, men han östade för densamma med den djupa öfverygelsen, att ingenting förmådde förhindra less slutliga seger; man skulle kunna mäkta utt få den uppskjuten, men icke kastad å sido, len skulle växa upp och en gåvg betraktas asom en af de stora triumfer, som det norka folket har vunnit på sin utvecklingsgång — uppträdde amtmannven Vogt, en genomhelerlig och högt aktad man, om hvilken man ulltid vet, att han talar ur sin innersta öfrertygelse, likasom han aldrig spar någon nöda för att sätta sig grundligt in i förekommande ärenden, nen derjemte genom hela in andliga habitus, sina familjtraditioner, sin ip, fostran och sin embetsmannabana den oförätterligaste stock-konservative, man kan nka sig. flan ordade vidt. och bredt om vödvändigheten att såsom motvigt mot årliga torthing införa tvåkammarsystemet. Hvad om nu hos oss kunde väcka betänkligheter, ade han, var icke blott, att folkrepresentaionen närmade sig till att bli allsmäktig, tan att en ensidig sammansättning kunde eda derhän, att hela representationen genom n stark rörelse hos folket fördes i samma iktning. Han visste väl, att enligt grundlasens ord och tidernas syftning skulle den väentliga makten vara hos folkrepresentationen; nen om ban såge saken praktiskt, ville han ke vara med om att öfverflytta på represenationen en ännu starkare makt, än hon nu ade, så länge det icke var tillräckligt öfervägdt och afgjordt; om vi skulle vara det nda folk, som kunde undvara den konseri t, hvilken alla andra stater egde