nigt denna sak blifvit behandlad (den he nemligen icke stått på storthingets föredrag ningslista i mer än 15 år!) och huru lite maa hade haft blicken öppen för dess far liga följder. Midt under detta föredrag in träffads en erised, som hör till sällsynthe terna i vår wationalförsamling, då taälart som af sina åhörares otålighet nox mi att man var trött på hans oändliga och ög inoebålsrika utgjutelser, plötsligt i en myc ket irriterad ton fordrade Uppmärksamhet p hvad han sade; när han talade, borde ma köra på; ville man det icke, så kunde ma gå sin väg s. v. Ändtligen fick då äfve detta ett slut, och nu reste sig professo Oebroignand och förklarade, att han denn; Sang skulle rösta emot förslaget. Om tala ren plötsligt hade kastat sitt bläckhorn i huf wadet på ordföranden, skulle det icke h väckt större förvåning än denna förklaring Denne man, hvars ord för många af hen. kolleger i storthiagssalen, för alla hufvudstadens valmän ech för hela vår emibetsmanna klass i hela landet i en menniskoålder vari ett evangelium, denne man, som ursprunglisen hade varit emot reformen, men på de senaste storthiaget hade förklarat, att har efter den mognaste öfverläggning skulle gifvs det. sin röst, skulle nu förändra mening idet atgörande ögonblicket! Man väntade naturligtvis en utförlig redogörelse för motiverna till detta omslag, men häri blef man besviken; ty allt hvad professorn yttrade var, att förberedelser nu gjordes till förändringar i vår grundlag, hvilka hade till ändamål att föra makter öfver i andra händer; det tycks fes vara meningen, att vår grundlag var gammal och icke längre svarade mot tidens kraf, men sådana meningar ville talaren icke vara med om att sprida. Ett desto pinsammare äntryck gjorde denna förklaring, som den bcskyllning, talaren här riktade mot förslagets anhängare, just var densamma, som under de sista veckorva dag ut och dag in häde utslungats af Morgeubladet tillika med de mest hejdlösa utfall mot regering, storthing och ress, hvilka, enligt bladets påstående, skulle a sammansvurit sig att göra ett stormandopp rsot författningenn, nedbryta de nuvarande författningsformerna, sönderstycka fröndlagen 0. s. v. Och att man nu, då Tsam påminner sig denna saks historia, Ovilkeorligen måste förena Schweigaards aktade och ofläckade namn med Morgenbladets och dess drabanters, är sorgligt för Kristianias äldste representant, Sedan Schweigaard kort och torrt hade afgifvit sin förklaring, satte han sig ned och fördjupade sig i sina papper, tydligen alldeles främmande för hela den följande debatten. Han måste ha insett, att bunp här hade intagit en ståndpunkt, som icke kunde försvaras på annat sätt än genom att säga: Här står jag och bär vill Jag stå qval Alla de öfrige talarne läto honom också i luga stå qvar der och gingo förbi honom med en vältalig tystnad. Men detta ögonblick förspillde Schweigaard sin sista återstod af det berättigade inflytande, han i en följd af år har utöfvat i storthinget. Efter Schweigaard fick lagthingsordförranden, borgmästaren Christensen ordet. Ian är thingets äldste representant — han kom nemligen första gängen på storthinget år 1833 — Tuen änvnu i full besittning af sina kroppsoch själskrafter; och ej nog härmed: han erbiuder det lika sällsynta som vackra exemplet af en man, som blifvit allt mer frisinnad med aren, och nu på detta thing står han, storthingets Nestor, i första ledet bland framstegsmännen i de stora frågorna om rösträttens utsträckning, årliga storthing 0. s. Vv. När han bade slutat sitt tal, kom J. Sverdrup i ordningen. Jag vill här på förhand anmärka, att under hela den långa debatten från båda sidor endast få nya argumenter fro.mfördes, hvilket var naturligt med en sak, som varit under behandling i en half mansålder. Det var derför icke nya synpunkter eller öfverraskande argumenter, som utgjorde styrkan i det förnämsta anförandet under debatten, Sverdrups anförande, utan det uttömmande och koncisa sätt, hvarpå han fann tillfälle att i en och en half timmes tid, som hans tal varade, sammanfatta och skildra reformens betydelse i alla riktningar af vårt offentliga lif. Hvad han gick ut från och slöt med var samma fundamentalbetraktelse, från hvilken också försvaret har förts under de sista veckornas ion i sen, och till hvilken isynnerhet Aftenbladet oupphörligt har återkommit: att införandet af årliga storthing endast är en konseqvens af sjelfva grundlagens anda, att den är ett medel till med tidens stigande kraf och utveckling öfverensstämmande förverkligande af författningens grundprincip, den folkliga sjelfstyrelsen. Omkring denna punkt var det också, som de vigtigaste delarne af den efterföljande debatten kommo att vända sig; ty allt det öfriga, som anfördes för och emot, vari sjelfva verket blott ett upprepande af eller närmare framhållande af gamla argumenter. Den, som på denna punkt isynnerhet upptog det inom pressen af Morgeubladet förfäktade påståendet, att införandet af årliga storthing strede mot författningens anda, emedan det skulle gifva folket en större makt och derigenom rubba den af grund agen bestämda maktfördelnin sen mellan statsmakterna, var Morgenbladets gamle medarbetare prof. Aschehoug. Hvad han förnämligast dröjde vid var, att stortbingets sällsyntare sammanträdande skulle vara en af de garantier, grundlagen hade gifvit konungamakten mot folkmakten; borttoge man denna garanti, så skulle regeringen sjunka ned till att blott och bart vara nationalrepresentationens viljelösa tjenare. Uch detta, menade han, var icke blott författningsstridigt, det var äfven i högsta grad oklokt af storthinget. Såsom sakerna nu stodo, var det regeringen, som hade att bära ansvaret inför den allmänna meningen i alla större angelägenheter; finge storthinget makten, så skulle allt missnöje öfver olyckliga åtgärder falla tillbaka på detta; det skulle då utsätta sig för den kritik, som nu vände sig mot regeringen. Dertill kom, att nu äfven andra reformer voro å bane, t. ex. rösträttens utsträckning, och om man ville taga sig för att på detta sätt experimentera med grundlagen, så borde man icke låta det stanna vid a dumnAe utan na an ARLA hällt a Aanatala