framför allt, upphörandet af de enskilda bana! kernas sedelutgifoingsrätt skulle vara ett beftergifligt vilkor för reformens vidtagande. De som understödde reformförsiaget, och hvilkas åsigter hufvudsakligen förfäktades af brr N. Larsson i Tullus, v. Troil, friherre Gripenstedt, statsrådet frih. af Ugglas, Siljeström och Lindström, anmärkte häremet, att riksbankssedlarne fortfarande borde bibehålla företrädet att mottagas i kronans uppbörd och i lagliga depositioner, hvarigenom behofvet ar riksbankssedlar fortfarande skulle förefionas; att förtroendet till dessa sedlar för öfrigt hufvudsakligen berodde på bankens soliditet; att olägenheterna af det nuvarande tillståndet bestodo uti den fara som ständigt sväfvar öfver våra eganderättsförhållanden så länge banksedlarnes tvångskurs fortfar, och i den mis-tro till våra förhållanden, som denna fara alstrar; att fördelarne af reformen skulle blifva undanrödjandet af dessa olägenheter, uttagandet af det första och oundgängliga steget till en sund banklagstiftning, samt tvånget för privatbankerna att åtaga sig att infria sina sedlar med klingande mynt, hvarigenom tillgången på ädel metall skulle blifva på lämpligt sätt fördelad i landet, ej, såsom nu, koncentrerad på en gränsort med blottstäldt läge; att åtgärden, i stället att framkalla oro, skulle alstra trygghet, medan deremot ett afslag skulle verkligen framkalla oro sedan numera uppmärksamheten blifvit fästad på den för handen varande risken; att privatbankerna skulle af omständigheternas makt tvingas af omsorgen om sin egen kredit att äfven infria sina sedlar med silfver då de voro förpligtade att med verkligt mynt infria alla sina öfriga förbindelser, förbindande sig för öfrigt hr finansministern, att innan ärendet kunde till slutligt afgörande förekomma intordra bankernas yttrande om de ville medgifva sådan ändring i deras oktrojer, att de kunde åläggas infria sina sedlar med mynt; att riksbanken vore mäktig nog att tillbakavisa försök att obehörigen trycka på bankens metallförråd, och att reformen skulle ha till följd att privatbankerna finge ett intresse att understödja och samverka med riksbanken i bemödandena att upprätthålla den metalliska valutan o. s. v. Hrr Nils Larsson och Gripenstedt utvecklade isynnerhet med utmärkt klarhet dessa åsigter. Hr Siljeström fann, ehuru han sökt skärskåda frågan från alla sidor, motståndet mot en så enkel och naturlig sak som denna reform oförklarligt, och han visade, att om, såsom det blifvit påstådt, icke 72 nu stadgade tvångskurs å riksbankens sedlar, så innehölle den ingenting, utan vore ett rent nonsens. Hr Lindström utslungade några bittra sarkasmer mot det lika anspråksfulla som innehållstomma anförande i hvilket hr Witt hade bekämpat reformen. Jag kan icke inse att det förhåller sig så som utskottet uppgifvit, hade varit hr Witts kärnargument, och på den grunden hade han motsatt sig reformen. Hr Lindström skonade icke heller hr Svanbergs patetiska utgjutelse om en af penningväldet utkastad stridshandske, och hans anförande var alltigenom öfvervägande polemiskt. Då emellertid vid den tid hr L. hade erhållit ordet, en stor del af kammarens ledamöter befunno sig i våningen inunder för att, såsom hr L. sade, sörja för kroppens bästa, förklarade han det vara lika litet uppmuntrande att tala för tomma bänkar som för döfva öron och han inlät sig derföre icke på någon mera genomförd utredning af frågan.