samt framgent uppbäras af slmänhetens il vara bifall. d Donizettis styrka låg, som bekant, deri!m att det var han, som, sedan Bellini aftiditfa och Rossini nedlagt pennan, upptog deras fö värf att croisera den italienska musiken med den franska, hvilket i Puritanerne, Mosesibi och le Comte dOry burit sina första fruk-!b ter, och nu af en rikt begåfvad, ärelysten i maäöstro energiskt fortsattes. Klokt och fyn-k digt utarbetande denna genre samt derpå!P tillämpande sin outtömliga melodikraft, lyc-ih kades Donizetti äfven med temligen obetyd-!FE liga verk vinna lysande triumier för den-)Y samma, likasom han å andra sidan icke kanö frikännas från att hafva varit den, som lö lade grunden dertill, att den italienska mu-sl siken, snarare än man kunnat förmoda, mi-i ste sitt hotande envälde inom den fashioir nabla operaverlden, då han nemligen alt-n mera skingrade den nimbus af starkt ut-f preglad nationalitet, som alltid utgjort den b egentliga källan till hennes segerkraft, samtn röjde att Italien på tiljan liksom på verlds-FE teatern nödgades anlita fransk hjelp för atti kunna hålla sig uppe mot den tyska öfver-o makter. Äfven isin sista opera, Linda, fö-le eter maestron denna dubbelhet, hvartill också v libretton, halft idyll, halft intrig, gifvit bo-h nora mången anledning. i Vi hafva under senaste tid blott alltför ofta haft tillfälle att yttra oss om Donizet-l: tis arbeten i mer eller mindre seriös stil, och iF wehöfra alltså nu ej ingå på någon närmareh granskning af detta. Den ton af okonstladh Ijertlighet och ven, innerlig känsla, somlh maöstron här anslagit, gör att Linda i viss h mån erinra. om hans mästerstycke i buffa-a stilen, Kärleksdrycken, men den originali-a tet, ursprunglighet och klarhet, som i så hög s grad utmärka Kärleksdrycken, söker man ti här förgäfves. De många och täcka melo-p dierna äro snarare ett slags anrättningar af k smekande välljud än att de skulle innebära!(p musikaliska eller tolka dramatiska tankar. p Undantag äro Pierottos kupletter, som äroi synnerligen belecknande, om de än förefalla j såsom funna på reflexionens väg. Det komi-t ska partiet (markisens roll) vill likaledes ejk falla sig rätt naturligt. Dessutom saknaris man i Linda här och hvar den ntomorjs dentliga esprit darrangement, som eljest säl-ä Ian eller aldrig öfvergifvit Donizetti. Som t exempel härpå må nämnas andra akten. g Först duett mellan Linda och Pierotto, vi-j! dare duett mellan Linda och markiser, item s duett mellan Linda och Carlo, så duett mel-r lan Lioda och hennes fader och slutligen yt-s terligare ett slags duett mellan Linda och Pierotto. En dylik avatanche af duetter må1 ste ju på längden trötta åhörarne. i Signora Sorandi framstår i titelrolen såsom : en synnerligen utmärkt dramatisk artist, mäk1 tig att väcka och vid sig fasthålla auditoriets t lifliga intresse. I första aktens idyllartade scener intager hon genom osökt naivete, i den I andra höjer sig hennes sång och aktion tillls verklig heroism, och slutligen gifver hon ett , sannt, rörande uttryck såväl åt Lindas vani sinne och förtviflan, som åt den innerliga j: glädje, som plötsligen räddar henne. Andra: aktens scener med markisen och Antonio äro : glans:punkter i hennes uppträdande likasom i 3 her.nes uppgift. Signora Cari, som vid lördagens represeni tation af Trubaduren ånyo i sin bästa roll,: Azucena, skördade en lysande triumf, har i: savoyardgossen Pierotto ett ganska vackert, blott alltför melankoliskt och enformigt parti, ! som, sedan hon förträffligt utfört de ofvan-! nämnda rörande kupletterna, ej lemnar henne något mera rikhaltigt tillfälle att utmärka sig. I sekunderingen är emellertid hennes storartadt sköna stämma af ypperlig effekt, Jikasom hennes dramatiska hållning och mimik genom hela rollen äro de rätta och oaflåtligt vittna om hennes sällspordt säkra blick i dessa hänseenden. Carlos parti eger intet som särskiljer denna karakter från öfriga älskares i den italienska operan, och signor Bentami är i dess tolkning likaledes densamme som förr, — en stämma af rikligt välljud, en ståtlig hållning, men beggedera behäftade med ett enahanda. som intresserar dessmindre, ju mer förtroligt bekant man blifver dermed, Våra värderade barytoner, hrr Sandström och Behrens, gifva omsorgsoch känslofullt, den förre Antonios, den senare prefektens roll. Hr Sandström kunde dock i andra akten låta Antonios faderliga vrede uttrycka mera sorg med färre rytanden, och hr Behrens tyckes oss något öfverdrifva den gode tjenstemannens i och för sig aktningsvärda gudsfruktan, hvilken mu får ett slags offi-iös pregek Om fröken Memsens framställning af Maddalena (Lindas moder) är ingenting annat att säga än godt, och i markisens person återfinner man vår ovärderliga buffo, hr Uddman, i all sin komiska herrlighet. Ehuru stämman något anstränges af de höga tonlägena, är hans sång alltigenom sannt musikaliskt tillfredsställande, och isistaaktens dansscen har han såsom oemotståndlist lustig framkallat dubbla inropningar och stormar af bifall. Söndagsmiddagen nödgades Stockholmspubliken umbära den populära konsert, som säkert af mången varit synnerligen efterläng tad. Vi hoppas ännu att detta förhållande berodde på en tillfällighet, och att hr Bernard Fexer och hans kapell framgent :skola kunna åt allmänheten gifva dessa angenäma, bildande och omtyckta söndagskonserter, hvar. med de gjort sig så väl förtjenta af hennes ynvest och hvari de svårligen kunna af någon annan frllt ersättas, NENRRNSTRANNTE Hangöbanan, — Tid är pengar, se der den rastlöst framå AA Aa