rerar. Man tyckes äfven föreställa sig, att G reformförslaget innefattar något slags anslag t från penningväldet mot de mindre bemedlade. Under den debatt, som fördes i andra kam; maren och hvilken fortgick ända till kl.1 pål. natten, fästades emellertid uppmärksamheten derpå — och vi tro att det icke nog kan1; behjertas — att detta grundlagsstadgande,, som blottställer den, som eger något att for-; dra, att en vacker dag få mottaga liqvid il, värdelösa papperslappar, i stället för i mynt , för hvilket någonting kan köpas, är våd-. ligt, isynnerhet för hela denna ofantliga l; mängd af mindre bemedlade, som ega någon , liten besparing, hvilken de anförtrott åt nå-1 gon bank, någon sparbank eller åt någon enskild person. Om deras små tillgångar re-t duceras derigenom, att man tvingar dem attl, i liqvid för sina fordringar mottaga i van-l värde fallna banksedlar, så utgör detta för dem ett ojemförligt mycket hårdare slag än det är för den rike att få sin förmögenhetl? något förminskad. Den rike har vanligen sina tillgångar i olika former, och sannolikt , skulle ganska få rika eller förmögna perso-, ner blifva bragta till tiggarstafven genom enj; myntförsämring. Men detta skulle deremot blifva förhållandet just med dessa mång-, tusende, hvilkas små tillgångar icke tåla vid; någon minskning; med dem, som för sin ut-; komst hafva att påräkna en liten ränta el-l, ler pension, nätt och jemnt tillräcklig för ett nödtorftigt upphälle; med dem, som afsatt. någon liten summa för egen ålderdom eller för sin familjs betryggande mot brist och nöd. , Blott för en samhällskass är frågan fullkomligt likgiltig — för proletärerna. Af jemfö-l relsevis ringa vigt är hon derjemte för dem, , som taga löner eller arrenden i spanmål eller : andra natura-prestationer. Men månne det osäkerheistillstånd, som den nu gällande 72 : regeringsformen skapar, kan vara för någon . till fördel? Man synes ha någon föreställning om att, för händelse af en kris, de skuldsatte skulle kunna rikta sig på sina fordringsares bekostnad genom att afbörda sig sina ; skulder i dåligt mynt, d. v. s. med i vanvärde fallna banksedlar, Då frågan förevar. vid förra riksdagen antyddes af en talare temligen oförblommeradt, att det icke vore mer än billigt och i sin ordning, att vid en kris förlusterna delades, såsom vi tro att orden föllo, och äfven i går fälldes ett yttrande af ungefärligen samma innehåll. Vil ära verkligen något förlägna då vi nödgas : 4 omförmäla, att det var en representant för Inufvudstaden (herr Svanberg), som i frågan ville se ett krig mellan hvad han behagade kalla penningväldet och de mindre bemedlade skuldsatte, samt att han gaf tillkänna sin åsigt, att lagstiftningen bör ställa så till att, i händelse af en kris, de mindre bemedlade skuldsatte må kunna afbörda sig sina skulder med underhaltigt mynt. Fördelen för de skuldsatte att på sådant sätt komina ifrån sina skulder är obestridlig. Men : man torde ha förbisett, att saken, just ge-l nom riksdagens Vägran att afskaffa tvångskursen på riksbankens sedlar, blifvit bragt på den punkt, att det torde blifva de skul satte som svårast få svida för uteblifvandet af den ifrågasatta reformen. Redan under gårdagens debatt i andra kammaren föllo antydningar om, att alla fordringar tordel komma att uppsägas för att omskrifvas ij. silfver, och att långifvare ej torde vilja ut-. låna penningar till andra än dem som vilja lemna förbindelser, lydande å silfver. Dettal: är en sida af saken, som de, hvilka hatt del; skuldsattes intresse i sigte, torde ha förbi-, sett, och hvilken för de skuldsatte kan kom: mna att medföra ganska betänkliga följder. Redan nu lyda en mängd förskrifningar på längre tid, t. ex. hypoteksföreningarnes obligationer, å silfver. Detta förhållande har sin grund helt enkelt i antagandet af möjligheten att banksedlarne kunna komma attl, än en gång, såsom så ofta tillförene, falla ilj värde, och att således förbindelser lydande ål, riksdaler riksmynt, förr eller senare kunna l, förlora större eller mindre del af sitt värde.l) För förbindelser på kortare tid har man der-; emot nöjt sig med förskrifningar å riksdaler. Detta har haft sin grund dels i förtroendet i till realisationens upprätthållande, dels, och förnämligast, i den omständigheten att manlå icke kommit att tänka på den risk man lupit till följd af stadgandet i 72 R. F.ls en nu är ställningen i detta hänseende enl, helt annan. Genom ändringsförslagets väc-, kande på riksdagen och genom de debatter detsamma föranledt, har allmänna uppmärksamheten blifvit fästad på denna oerhörda l fara för eganderätten, och det är derföre alldeles icke osannolikt, att kapitalisterna hädanefter iakttaga det försigtighetsmått attlq vid låneförsträckningar fordra att förbindel-a serna skola lyda å silfver. Med afseende å alla nya förbindelser som utgifvas har dettalt; ingen annan betydelse, än attå ntagaren icke lr kan hafva utsigt att begagna sig af en möj-t; ligen inträffande kris för att fullgöra sin be-l;g talning med dåliga sedlar; men om deremota det skulle gå derhän, att innehafvare af nulb placerade inteckningar fordra deras omskrifis vande i silfver och fastighetsegarne nödgas vidkännas de dryga kostnaderna för nya inteckningar, då skall det visa sig, att andraX kammarens majoritet, som undanskjutit den grandlagsförändring, som skulle ha gifvit lanet ett fast myntvärde, dermed gjort just de! skuldsatte en mycket stor otjenst. v Föratom antydningarne om något förstucJ ket privatbanksintresse och om de skuldsat-VY tes fördel, anfördes af motståndarne hufvudsakligen, att sedan riksbankens sedlar icke längre af grundlagen gjordes till mynt, skulle de utträngas ur rörelsen; att man hvarken kunde inse några olägenheter af det nuvarande tillståndet eller några fördelar af förändringen; att åtgärden skulle framkalla oro i landet; att nu oktrojerade privatbanker skulle begagna sig af sin rätt att infria sina sedlar med riksbankssedlar, medan alla andra vore förpligtade att infria sina förbindelser med silfver; att om privatbanker ålades äfven infria sina sedlar med silfver, de skulle, för att törskaffa sig sådart, trycka på riksbankens metalliska valuta; att förändringen skulle sprida oro i landet, synnerligast under öfvergångsperioden; att tidpunkten för reformen ej vore väl vald o. s. v. Ett huf-O Nr Idarenmant var för Afrigt ounnaorlsact has I de f