af)ren. — Kan ej! blef det obevekliga svars a 0— Meo akademien är uppse ou den Oktober och behöfve7 tak öfver hufvudet framlade hr Hierta som ett bevekande ski 7 Kan ej! svarade kammaren återigen, oc dervid blef det. — Kan ej! ljöd det ocks till svar i första kammaren, men der tillac man likväl artigt: Vi vilja vänta på K. M: Pproposition.n obaksbeskattvingsfrågan har också vi ct denna riksdag höjt upp hufvudet. Det är så) C. 4. Raab, som bragt frågan på tal, och h wi Hazelius har mäktigt stått honom bi. En ligt den sistnämnde talarens åsigt är toba r, ben särdeles lämplig att bära en särskil je skatt, ty det är en stor odygd att röka ci lel garr. — Talaren tog sig en väldig pris u sin snusdosa och fortsatte: Det enda som ge n nom cigarrer produceras landet till nytta oci r nöje är — rök, fula tänder och dålig mage il Säkert skulle hr Hazelius yttrat sig hel al annorlunda, om han engång lefvat med blanc el folket och sett hvad tobaken är för de ar r) betande klasserna. Det ligger sanning i dei gamla versen: Tobaken, den ljufliga växten, Den muntrar upp så mången ryttare på hästen Så mången fiskare på isen, Och tusen sinom tusen kärngar i spisen. Ja, tobaken muntrar upp så mången ryttare på hästen. Det borde väl hr Hazeliu: veta, som är gammal militär. Soldaten kar inte lefva utan tobak, åtminstone är den varan för honom kärare än allt annat. Det ä ett faktum, som är kändt till och med på allra högsta ort. När det skall vara riktigt gladt i kasernerna på kungliga namnsdagar. så delas cigarrer ut bland manskapet, och mången gång har det händt vid storlägren, Jatt när högste befälhafvaren velat göra sg Triktigt populär, så har han med egna händer delat ut tobaksbussar åt landtsoldaterna. Det J bevisar att man i militäriska kretsar vet hur stort värde massan sätter på tobak. Och ändå har hr H. hjerta att säga, att det skulle betyda ingenting om tobaken genom beskattning blef tredubbelt så dyr! Det skulle han inte ha sagt om han tänkt på alla dem som då skulle nödgas att stoppa bara väggmossa i pipan. Tobaken muntrar upp så mången fiskare på isen. Ja, och så många fiskare på sjön sedan! När skärgårdsbon hissar seglet för att återvända hem från sitt arbete ute på hafvet, så är det en vederqvickelse och ett behof för honom att tända sin Snugga och i sakta drag blåsa rökmolnen ut i luften Se på lapparne, som bo på fjällen bland snö och is. Vi rysa öfver deras glädjefattiga lif, men de äro helt förnöjda, sålänge de ha kaffepannan och tobakspipan. Det vore grymt att rycka den sistnämnde tröstaren ifrån dem! Och det skulle otvifvelaktigt bli fallet, om man genom beskattning gör tobaken flerdubbelt så dyr, ty på vårt lands befolkning kan icke tilläspas hr Hazelii yttrande, att om den fattige får betala 3 öre i stället för I öre, så betyder det ingenting. Det betyder oändligt mycket för dem som mäste räkna sina dagliga inkomster i öre, men aldrig i riksdaler. Stockholms stadsfullmäktige ha också diskuterat en fråga, som förut varit på föredragningslistan, nemligen frågan om utsigten från Mosebacke skall förstöras eller ej? Hr v. Koch har ingenting emot att en nybyggnad vid arbetsinrättningen skymmer bort den verldsberömda utsigten, ty en ännu vackrare utsigt finnes qvar — från Katrina kyrkotorn: Den som svärmar för sköna vyer behöfver bara göra sig det lilla besväret att klättra uppför torntrapporna, och der ser man mycket längre bort än från Mosebacke Hvilken skarpsinnig upptäckt! ; Bland gjorda upptäckter är en, som väckt mycken uppmärksamhet hos hrr stadsbud, postvaktmästare och andra individer, som dasen i ända löpa omkring på Stockholms gaor. Det är de nya patenterade skosulorna af horn, som man börjat tillverka i Malmö, ch som lära vara så starka att de tåla vid tt halft års nötning. Underrättelsen om det ya fabrikatet har åstadkommit stark oro nom skomakarnes leder, ty är det sannt, att le nya sulorna äro flerdubbelt så starka, men ndast hälften så dyra som vanliga sulor at äder, ja då är den gyllene halfsulningstiden örbi. Hrr sjelfspillingar ha hittat på ett splitterlytt sätt att färdas in i evigheten, nemligen r jernväg. När någon nu för tiden ledsnar id lifvet, går han inte och dränker, hänger ller skjuter sig. Han smyger i stället fram ill jernvägen och just som tåget kommer igger han sig med halsen öfver skenan. Inom ågra ögonblick har lokomotivet förpassat hoom till en annan verld. Det är karaktestiskt för vår tid, som man kallat jernägstiden. Om man får tro Stockholms Daglad och Nerikes Allehanda, så lära två dyka fall af sjelfmord ha inträffat på samma ag, det ena mellan Björnlunda och Stjernof, det andra mellan Kilsmo och Wingåker. r detta sannt, så tyder det på att ett dylikt ödssätt är på god väg att bii lika modernt im det en tid var i Paris att kasta sig hufudstupa ned från Notre Dames kyrkotorn sh från Vendöme-kolonnen. Från dem som gå ur verlden, vända vi oss ) I mera lifakti a scener. Hufvudstadens atrar ha under den sista veckan utvecklat verksamhet, som knappast torde ha sitt! otstycke i teaterhistorien. Icke mindre än e inhemska dramatiska foster ha skådat en! Ömnmsdagen annladoaradac FR meste MÅ a rt ms LA 4 ss Un mö 9 rr 00