vara mellan 4 och 10, Kyrklig rösträtt alla till församlingen hörande konfirmera män, som ha åtnjutit nattvarden i statsky Kan, fyllt det 25:te året och icke äro ut slutna från nattvardens begående. Försar lingsrådet skall understöda prestembetet ia hvad som kan tjena till att väcka, styrl och leda ett sannt kristligt församlingsl Mediemniarna skola undvika allt onödigt on talande och icke heller tränga sig på någ emot hans vilja. Församlingsrådet eger a afgifva framställningar, förslag eller förkle ringar om kyrkoangelägenheter, tillsätta kar torer, orgelnister, kyrkobetjening och dödgrä vare, förvalta gåfvor o. s. v. Finner för samlingsrådet ett inom församlingen rådanc missnöje med en der anställd tjenstemar lefverve eller embetsförvaltning grundadt, s skola dess medlemmar göra honom uppmärk sam derpå och, om detta icke hjelper, anfö klagomål inför prost eller biskop. Vid infö randet af nya auktoriserade religionsläroböc ker eller ny psalmbok skall församlingsråde sammankalla de röstberättigade till. en soc kenstämma och föredraga saken för denn: Dessa äro de hufvudsakligaste stadgandena odelsthingets beslut, hvilket likväl skall be handlas af lagthinget, der det, såsom de tros, skall komma att undergå väsentliga för ändringar. Den 4 Februari beslöt storthinget med sto majoritet att illsätta ett af 15 storthingsre presentanter bestående utskott, som skall un. dersöka frågan om utsträckning af den kon stitutionella rösträtten samt derom framställ förslag, hvilket i sin egenskap af grundlagsförändring måste framläggas redan före de nu församlade storthingets slut, för att kunns bli hvilande till nästa storthing. Det motstånd, som från den konservativa sidan gjort: mot detta steg, var ytterst svagt och gick icke så mycket ut på att förneka beholvet af en förändring i dessa förhållanden, utar var mera riktadt mot lämpligheten af att representationen sjelf toge saken om hand i stället för att öfverlemna initiativet åt regeringen. Storthingsmajoriteten hyste emellertid icke — och detta säkerligen med allt skäl — någon stor tillförsigt till regeringens lust att använda sitt initiativ, utan föredrog att sjelf begagna sig af sitt. Lika dugtigt som det nu församlade storthinget är, då det gäller politiska framsteg, lika ängsligt är det, så snart det blir frågs om den minsta förändring på den kyrkliga lagstiftningens område. Såt. ex. förkastade odelsthinget i lördags, men likväl blott med en ytterst svag majoritet, ett privat förslag, som gick ut på, att.den tvungna konfirmationen skulle upphöra. Enligt förslaget skulle hvarje barn, som tillhörde statskyrkan, vara förpligtadt att underkasta sig konfirmationsförberedelse, men deremot skulle det öfverlemnas åt hvars och ens fria vilja, om han ville aflägga det -konficmationslöfte, som man enligt nu gällande lagbud i nödfall genom kriminella straff tvingar vederbörande att af. gifva; likaledes, föreslogs att upp det nu gällande stadgandet, att hvar och en inom en vecka efter sin konfirmation skall åtnjuta nattvardens sakrament. Huru skarpt och grundligt.det än under debåtten af förslagets upphofsman, prosten P. Jensen, skoldirektören Irgens och flere andre talare ådagalades, att ett sådant tvång som det, hvilet nu eger rum. både till sin princip var alldeles förkastligt och tillika. på många ställen hade väckt missnöje och allvarsamma kollisioner, så tjenade allt detta till ingenting — förslaget blef förkastadt. Konungens vistelse här är nu förbi, och det är att hoppas, att han. genom personliga samtal med våra ledande män , har öfvertygat sig om att den rörelse, som nu har inträdt, icke är blott en törbigående vindpust, som skall mojna af eller vända sig, när storthinget åtskiljes, utan att den ärså allvarlig, att den icke afstannar förr, än regeringen, i stället för att låta motvilligt släpa sig fram af opinionen, blir tillräckligt klarsynt och kraftig att-ställa tig i spetsen för folket. Vår regering hyllar, såsom den-nu är sammansatt, den försigtiga politiken, att ben klok general alltid håller sig bakom sina trupper och icke: sätter sin dyrbara tillvaro fara genom att gå framför; men denna poitik är, huru försigtig den än kan vara, icke pgnad att ingifva respekt. Det behöfs icke ieller stor skarpsinnighet för att se, att miistören Stangs dagar äro räknade, och till ljd häraf ha bland allmänheten många ministerkombinationer varit på tal Öm en stock-konservativ minister, uppkommen på let sättet; att.-.den nuvarande regeringen kompletterade sig sjelf och ersatte sina utlitna krafter med några yngre amtmän, wöjesteretsassessorer 0. s. v. med respektabel carakter och goda namn, kan det icke bli råga; en sådan ministörskulle icke få flere nhängare än den nuvarande. En oblandad adikal regering är också en omöjlighet, om cke-af annan orsak, åtminstone derför att len icke skulle kunna disponera öfver tilläckliga krafter att på ett tillfyllestgörande ätt besätta alla statsrådstaburetterna. Den nda, som kunde ha någon utsigt för sig, orde vara en: koalitionsministör, bestående f sådane män som t. ex. O. J. Broch, HoffWosenkrone, advokaterna D. Kildal och O. Richter, ötverste Råder, pastor U. Sverdrup, rosshandlaren Th. J. Heftye, sakföraren L. Jaa, kapten Johannesen o. s. v. Jag nämer här i hast en del af de namn, som på len sista tiden ha varit på tal, men skyndar nig att tillägga, att jag knappt tror på en ullständig förändring i styrelsen förr än unler nästa storthing, så framticke ministören tang redan före den tiden sjelf skulle finna let något obehagligt att lefva; under det Jamocles-svärd, som den har upphängt öfrer sitt hufvud, och som då ofelbart skall alla ned på den. Men härtill är det knappt ågon utsigt; de fleste af våra herrar statsåd äro vana att konservera sig hermetiskt a