Krönika. Inte byser jag någon synnerligen stor be undran för det sätt, hvarpå kungliga teater för närvarande löser sin uppgift som bild ningsanstalt; men att det står så illa till sor hr Liss Olof Larsson påstår, derom har ja icke haft den ringaste aning. Hr L. O. Larsson grundar likväl sitt om döme på erfarenhet, ty han haribland besök teatern i afsigt att få sin ringa bildning nå got ökad.. Han kom, såg, och — förskräck tes. En qväll såg han ett skepp sjunka oc! hörde teateråskan. Men det var också allt Förmodligen gjorde åskan ett så starkt in tryck på honom, att han glömde att höra på musiken. En annan qväll skådade han röf. vare, banditer, och annat folk, som slogo: med värjor och pistoler. Vid denna syr vände representanten från Dalarne ryggen å scenen; för att slippa se denna tafla at råhet; men då möttes hans öga af de lysande toaletterna på parkett och första raden, och han tog sin hatt och gick, med nya intryck af menniskors dårskap och fåfänga och med den fasta öfvertygelsen, att teater-anslaget borde borttagas eller åtminstone nedsättas. Men omintetgöra teatern vill hr Larsson likväl icke, ty han tror att den kunde vara till gagn. Det är således en förbättring han vill åstadkomma genom att indraga anslaget. En läkare, som vill befria en sjuk från några plågsamma och skadliga utväxter, sätter inte operationsknifven i hjertat på patienten och säger: Nu är han botad! Men hr Larsson och med honom 95 representanter i andra kammaren tro att det är rätta sättet, och derföre voterade de en nedsättning af 10,000 rdr på anslaget till teatern. Det är ungefär detsamma som att upplifva den gamla frågan: Hur långt tål du kallt stål? Men lyckligtvis har också teatern många vänner, som ännu icke tröttnat att hoppas å bättre tider. I spetsen för dem stod hr idderstad, vid diskussionen inom andra kammaren, och bröt en lans för kulturens blomma, den dramatiska konsten. Och man kan väl nästan antaga för säkert, att de mot teaern vänskapligt sinnade skola segra vid den ;emensamma torneringen — voteringen ville ag säga. För att komma till detta slut behöfver nan ju blott tillämpa den goda satsen, att litid skilja person från sak. Ett konst-institut, som vid riksdagen beandlas ännu grymmare än teatern, är muikaliska akademien. Hr Guameelius hade äckt en motion om anslag af 6000 rdr årged till förräntande at ett lån, som akadeven vill upptaga för att köpa sig en tomt ch bygga sig en lämplig lokal. Kan ej!, varade statsutskottet. Men det kan väll ehöfvas, yttrade hrr Gumeelius och Siljerytn då noten förvlades andra kamma