Justitie-statsministern frih. de Geer reservation. Den reservation justitie-statsministern frit de Geer vid början af sammanträdet sist måndag nedlade mot första kammarens be slut i fråga om handelsoch sjöfartsfonder var af följande lydelse: Emot kammarens den 27 sistl. Febr. fattad beslut att afslå statsutskottets betänkande n:r 2 och dermed jemväl K. M:ts proposition n:r 8, an gående handelsoch sjöfartsfonden, anhåller ja att till protokollet få anmäla min reservation. Handelsoch sjöfartsfonden har, såsom vi all: veta, till en början uppkommit genom afgifter som upptagits på alla inkommande och utgåend varor till bestridande af kostnaderna för skyddan de af Sverges handel emot kapare i Medelhafvet Det var det handlande borgerskapet, som frivillig erbjöd och flera gånger ökade dessa afgifter, emo förbehåll att få deltaga i deras förvaltning, hvil ket ock på riksdagens framställning borgerskape af K. M:t tillförsäkrades. Under tidernas lopj skedde sedermera häruti många förändringar, i de bland annat dels fondens ändamål utsträcktes til handelns och sjöfartens befrämjande i allmänhet dels särskildt statsanslag dertill anvisades, me efter någon tid åter indrogs, dels afgifter, son förut beräknats olika för olika varor, upphäfde: för alla utgående varor och bestämdes för de in kommande till 10 proc. af tullen. Efter sådan be räkningsgrund utgick denna afgift för år 1855 mec 1.230,000 rdr rmt. Vid 1856—1858 års riksdag föreslog K. M:t ej mindre, att särskild afgift til fondens ändamål skulle upphöra att utgå, än och att den godtgörelse fonden i stället skulle erhållet af tullmedlen finge nedsättas till 750,000 rdr år ligen, hvilket bestämda belopp skulle något öka: endast de år, som tullinkomsterna öfverstege 15,000 000 rdr. Detta förslag om minskning a handelsoch sjöfartsfondens nettoinkomster med icke mindre än omkring en half million årliger och således långt betydligare än hvad som nu äl ifrågasatt, motiverades i det propositionen bilagd statsrådsprotokollet ännu kortare än K. M:t vid denna riksdag framlagda förslag om denna fond Förslaget antogs ock af rikets ständer. Seder mera har dels den särskilda förvaltningen af fon den, genom konvoy-kommissariatet, blifvit indragen och dels den årliga afgiften, till följd af tullmedlens uppförande med bruttobeloppet bland statsverkets inkomster, intagits i riksstaten såsom ett ordinarie statsanslag; och allt detta på grund af konungens och riksdagens sammanstämmande beslut. Häraf framgår, att man hittills icke ansett handelsoch sjöfartsfonden böra behandlas såsom varande af en: mera oföränderlig natur än andra statsinstitutioner, som lämpas efter förhanden varande förhållanden. Det är ock så regeringen nu uppfattat saken. Under en tid, då, till följd af de ökade statslånen för jernvägarne, icke en tillfällig utan en fortgående stor svårighet visat sig, att utan ökad beskattning få statsverkets inkomster att motsvara dess utgifter, vore det en skyldig omtanke af regeringen. äfven om den dertill icke hade blifvit, så som skett, af representationen städse kraftigt uppmanad, att se till, om ej några indragningar kunna utan skada göras. Då nu handelsoch sjöfartsfondens tillgångar under de senaste 16 åren tagits i anspråk för telegrafverket, till ett årligt belopp i medeltal af 230,000 rdr, men detta verk numera synes hafva kommit på den punkt, att med egna inkomster kunna icke blott underhålla sig sjelft, utan äfven bekosta erforderliga nya anläggningar, så har regeringen kunnat, föreslå upphörandet af statsanslaget till fonden, emot skyldighet för riksdagen att öfverga betalningen af de på fonden anvisade mera ändiga utgifter, utan att regeringen derför beböfver vidkännas minskning i de belopp, regeringen under senare tider af fondens tillgångar haft ill sin dispos:tion för befrämjande af andra nytliga verk, än telegrafer. Kan det då vara så klandervärdt, att regeringen vill afstå ett öfverskott för att dermed bereda möjlighet att tillgodose nödvändiga statsbehof? Det har blifvit sagdt, att med fondens tillgånvar blifvit utförda en mängd nyttiga arbeten, framför allt nya kommunikationslinier, hvilka, om dertill fordrats riksdagens medverkan, sannolikt udrig skulle kommit till stånd. Vi hafva dock sett, huru riksdagen jemväl efter Trollhätte kahals fullbordan beviljat anslag till kanaler af vida mindre vigt, likasom att den till jernvägar lemnat större anslag än regeringen begärt. Om det gifves något föremål för statsanslag, som icke har rätt att anse sig styfmoderligt bebandladt af rikslagen, så är det tvifvelsutan detta; och om nytiga företag äfven i denna gren fått stå tillbaka, så torde orsaken vida mera vara att söka i bristande medel, än i bristande god vilja hos representationen. Man har i regeringens förslag velat se en inconseqvens i förhållande till dess uppträdande vid ista riksdagen. Ingenting kan i min tanke vara rättvisare. Det är sannt, att vid sista riksdagen stt starkt anlopp gjordes mot Handelsoch Sjöartsfonden; men den ställning, regeringen dermot intog, var al.deles icke den att förneka lämpigheten af hvarje framtida förändring eller nell sättning i anslaget till denna fond, utan att motsätta sig hvarje åtgärd af riksdagen i sådan riktning, utan att den hänsköts till regeringens bepröfvande, och just i den omständigheten, att lenna åsigt gjorde sig gällande, borde ligga en uppmaning till regeringen, att se till i hvad mån önskningarna kunde vara billiga; och så långt, men icke längre, gå dem till mötes i en form, hvarunder icke äfventyrades något ingrepp istatsmakternas inbördes förhållande. Man har förutspått, att striden derigenom icke undvikits och att anspråken på att äfven disponera hvad af fonden regeringen nu förbehållit sig blott skola vinna i styrka. Detta kan vara möjligt, men detär just i krigskonsten, som det gäller att för striden välja en hållbar position. Efter min tanke är det icke en i längden hållbar position, att förneka representationen allt deltagande i besluten om användandet af ett betydligt årligt statsanslag. Deremot är det fullkomligt hållbart, att regeringen icke lemnar ifrån sig redan influtna penningar. som längesedan blifvit ställda till regeringens fria disposition. På dessa grunder anser jag förslaget hafva varit, från regeringens sida, välbetänkt; men om det ock ej så varit, skulle jag, såsom en utom regeringen stående representant, funnit mig för anlåten att icke afslå detsamma. Jag finner det nemligen icke anstå en representation att afgjitvs ett sådant misstroende-votum emot sig sjelf, som det, att, då regeringen erbjudit representationer att deltaga i besluten om användande af en de statsmedel, representationen afslår detta, af far håga, att medlen då skola blifva sämre använda. Gårdagens sammanträden. Första kammaren. Först på föredragningslistan stod konstitutionsutskottets betänkande JV 3, hvari yrkades afslag