MV SU JUN af organiska orsaker alltid såg snedt på folk, f betraktade denne elev med mer än vanligt blida ögon, och gjorde derefter en trenne års kurs på Stockholms gymnasium, der han äfven ännu alltjemt endast ådagalade de bästa riktningar och af prof. Enberg erhöll ett vackert vittnesbörd i konsten att recitera Lehnbergs äreminnen. Under denna tid sysselsatte han sig på egen hand mest med funderingar i fysiken och experimenter, särdeles i elektriciteten, samt dref om sommaren omkring och botaniserade. Så blef han år 1827 en välbeställd student och reste till Upsala. Hans karakter antog här, alltmer ynglingen utvecklades, en högst bestämd och egendomlig art, hvilken redan Jaf mer än en utaf de vise fäderne missbilligades och hvarföre, man i tid, men förgäfves, varnade honom på det ömmaste. Han uppI trädde vid flera tillfällen mera obstinat, än som kunde tillåtas en så ung man, och det var uppenbart att han på detta vis, om han fortfore som han börjat, skulle — som det heter — förfela sin hela framtid. Men han blef emellertid vid, och det är redan häri man märker något af den der sjöröfvarnaturen hos honom. Efter att vid universitetet hafva läst isländska ett halft år, grekiska ett par år, för öfrigt engelsk, fransk, tysk och italiensk litteratur likaledes ett par år, samt under hela tiden spelat temligen mycket fiol, absolverade han i en hast en hel hop examina och lemnade akademien 1832, då hän undanstökat allt hvad der Hörer till den filosofiska graden, Hans fader önskade visserligen att han nu skulle bli prest, men som han alltifrån sina tidigaste år haft den mest lefvande aversion härför (han har eljest inga egentliga idiosynkrasier, icke ens den Vanliga för kattor!), så blef häraf ingenting, utan ingick han i stället uti K. M:ts kansli och nägra andra embetsverk, med full föresats att med tiden bli någonting stort, t. ex. protokollssekreterare. Det tecknade sig också ett ögonblick icke så illa. Han hade tillfälligtvis vunrvit ett pris i Svenska akademien för en romans, kallad Veidi Alf, och ban hade några inflytelserika relationer. Men äfven här kom hans sjöröfvarmessiga oförsigtighet, för att nyttja ett lindrigt ord, honom i vägen. Han började utgifvandet af en litterär tidning, — och detta kunde nu ändå gått an, — men afbröt den redan vid trettonde numret för att ingå i Aftonbladet. Det var på den tiden, för femton år sedan, långt mera betänkligt att skrifva i ett liberalt blad, än nu förtiden. Att vara Aftonbladist, om också blott i följetongen, var något till den grad afskyvärdt, att honett folk icke kunde sitta med-en dylik hvarken vid matbordet eller skrifbordet. Så snart det blef bekant att kongl. sekreter Sturtzenbecher kastat sig åt detta håll kunde alltså hans höga gynnare icke längre hålla honom uppe med bästa vilja i verlden, och oaktadt han skref den tiden en särdeles elegant handstil — hvilket han icke numera gör, — tog man en vacker dag statsrådsprotokollet ifrån honom och lät honom förstå att istatens tjenst önskade man lojalt folk och icke sådana der... Den unge ex-kongl. sektern tröstade sig. Han kastade sig nu på fullt allvar öfver journalistiken och litteraturen. Han begynte att utgifva böcker och att som publicist allt verksammare deltaga i dagens irågor och äfventyr. Och han har numera blitvit publicist af själ och hjerta; det har blifvit för honom hans lifs uppgift att skrifva tidningar. Aren 1838—39 reste han i Tyskland något, i Frankrike mer. Han har aldrig älskat tyskarne eller Tyskland, med han är fransman till nio tiondedelar af sitt väsen. År 1844 begaf han sig till Danmark. Här uppehöll han sig för det mesta intill 1847. Under denna tid utgaf han i Kjöbenhavn några skrifter, redigerade i förening med C. Ploug Nordisk Literaturtidende, höll en liten kurs af föreläsningar öfver den nyare svenska skönlitteraturen, samt sökte efter bästa förmåga verka för utvecklingen af den skandinaviska iden, hvarför han bos mången blifvit anskrifven som en yttervärre fantast, än någonsin tillförene för sina demokratiska eller annars temligen emanciperade tendenser. För att ega en utgångspunkt för sina fortfarande sträfvanden i och för denna skandinavism, ett slags högqvarter eller, om man så vill, ett sjöröfvare-näste för sina operationer, fäste han :sig i slutet af 1847 uti Helsingborg och anlade der ett litet boktryckeri, derifrån han utgifver ett blad under namn af Öresundsposten. Han har med mycken kärlek omfattat detta sitt nya företag och känner hos sig en god lust att icke så snart sluta dermed. Ehvad man må säga om denne man, — för såvidt det eljest öfverhufvud är värdt ätt nämna något om honom — skall man icke utan orättvisa kunna säga annat, än att han i hela sin publicistiska verksamhet varit konseqvent i det minsta, som i det största. Detta är en förtjenst hos honom, om än hans enda. Han har getöom sina radikala grundsatser alltifrån den tid, han först började göra upp för sig sjelf sin väg, sina tendenser, sin litterära och journalistiska kampanj, alltid tillhört en minoritet, och han har föredragit att blifva inom densamma troget på sin post, framför att medelst eftergifter och jemkningar skörda några ögonblicks fördelar och genom möjligheten af att sålunda verka på en allmännare opinion -äfven blifva delaktig af ett sådant vidsträcktare inflytandes mer eller mindre direkta vinster. Han har en gäng för alla tagit sitt parti, det-att lefva ej för sig, men för sak. Han kan säga detta utan allt slags affektation, och han vill så mycket mindre härmed hafva framställt sig såsom någon sorts martyr, som det i sjelfva verket aldrig gått nägon nöd på honom. Det är lyckligtvis så långt kommet, att man i våra dagar föder sig med sin penna, äfven om man ej precist skrifver för 10,000 abonnenter. Hans utgåvgspunkt har varit den mest afgjorda skepticism. Han: finner sig lycklig i att aldrig hafva funnit behofvet af någon blind tro och han förmenar sig i såväl ett, som annat förekommande fall hafva med blotta förnuftet kommit så långt, som man väl öfverhufvud taget kommer på denna