Oscar Patrik Sturzenbecker. Tolegrafen bragte oss i går på eftermiddagen den smärtsamma underrättelsen, att dr Sturzenbecker aflidit å sin villa invid Helsingborg. Alltsedan i somras har han sarit sjuklig, men fortsatte dock sin skriftställareverksamhet. Sedan några dagar hade han mäst afbryta allt arbete och intaga sjukbädden. Avnu i förgår middag satt han uppe några timmar, men föll derefter maktlös tillbaka och förlorade målet. Kl. 12 12 matten till gårdagen utandades han sin sista suck. ; De sista månaderna ha medfört känbara förluster för den svenska litteraturen. Inom kort tid ha trenne utmärkta män, födda 1811, skolkamrater, studentkamrater, nära förenade genom vänskapens band och hvar i sin genre utmärkta författare, bortgått: Blanche, Kjellman-Göransson och nu sist Stu:z nbecker. Svenska litteraturen förlorar i Sturzenbecker en af detta tidehvarfs rikast begafvade skalder; svenska publiciteten en af de finast skurna pennor, som någonsin arbetat i dess tjenst; det skändinaviska sträfvandet en af sina mest trofasta och ihärdiga kämpar. Hela den del af den svenska allmänheten, som det allra ringaste har reda på den samtida inhemska litteraturen och tidningspressen, känner Orvar Odd och beundrar hans glänsande stil, hans förmåga att på ett lätt och lekande sätt, än med godmodig humor, än med den finaste satir, behandla en mångfald af ämnen. Men hvad endast ett mindre antal känner, är att denne man, hvilken såsom publicist ständigt hade kogret fullt med uddiga, men aldrig förgiftade pilar, var en af de personligt älskvärdaste menniskor man kan påträffa. Han hade hjertat på rätta stället, ett ända till vekhet välvilligt, ett ända till ytterlighet finkänsligt, ett ädelt, ett i alla skiften trofast hjerta. Det torde vara ursäktligt, om den smärtsamma känsla, som den oförmodade underrättelsen om denna förlust framkallar, gör oss mindre skickade till att i detta ögonblick biografiskt teckna eller litterärt karakterisera den bortgångne. Långvarig bepröfvad vänskap och tillgifvenhet, mångårigt samarbete i publiciteten, gemensamma sträfvanden uti idens tjenst försätta oss i den ställning, att den personliga saknaden gerna vill i främsta rummet taga ut sin rätt och att vi behöfva hemta oss något, innan vi i förhållande till den käre bortgångne kunna uppträda såsom minnestecknare och yttra oss ur en allmännare synpunkt. Vi införa här till en början den sjelfbiografi, som Sturzenbecker lemnat till Biografiskt Lexikon och som sträcker sig till det märkliga året 1848: Pa begäran nedskrifver Osc. Patrick Sturizsenbecher dessa rader om sin lefnad. Detär för öfrigt ungefär allt hvad man kan säga om den. Han föddes i Stockholm den 28 Nov. 1811. Fadren var Patrick Sturizenbecher, kamrerare i Serafimer-ordens-gillet och längre tid en af direktörerna för allmänna brandförsäkringen, modren Mariz Bacher, begge från Gotland och af gammal lamm-ö,-slägt. Det säges för öfrigt att familjen Sturtzenbecher i slutet af 1600-talet inflyttat från Pommern till Sverge och att den skall leda sitt ursprung från den bekanta tyska sjöröfvaren och äfventyraren. Claus Stortebeker, i medeltidens krönikor nämnd med en viss uppmärksamhet. Kan väl vara. Den som skrifver detta, har någon gång nästan liksom kännt det på sig,