STOCKHOLM ten 6 Febr. Den ömtåliga frågan om brudgåfvan är nu afgjord. Utgången har blifvit sådan som man kunde förmoda, sedan vederbörande förstått att bringa saken på den punkt, att många representanter ansett sig nödsakade att både principiella och ekonomiska betänkligheter vika för förmenta internationella grannlagenhetsskäl. Att de begärda 198,000 rdr af första kammaren beviljades utan diskussion, behöfver knappt nämnas, ty det är icke från denna kammare som folket väntar att dess uppfattning och tänkesätt skola finna ett omedelbart uttryck uti frågor, sådana som dessa. I andra kammaren uppstod deremot en debatt, under hvilken efslag yrkades af nio talare, nemligen hrr Ola Bosson Olsson, Hörnfelt, Svensen, Östman, Jöns Pährsson, CO. J. Bengtson, Kjellman och Petter Andersson. Anslaget, förordadt af hrr C. A. Larsson, Hierta och Vougt samt af finansministern friherre af Ugglas, beviljades väl äfven i denna kammare, men först genom en votering, som utföll med 118 röster mot 64. En sådan minoritet i en fråga af förevarande beskaffenhet och ställd på den punkt som denna, är ganska beaktansvärd, och det vore att önska, att den kunde blifva en varning för vederbörande att framdeles icke lita alltför mycket på den undfallenhet och den skygghet för att bereda dem obehagligheter, som vid detta tillfälle förskaffade den kungli liga propositionen majoritet inom kammaren. De talare, som motsatte sig anslaget, stödde sig dervid hufvudsakligen på de be-l tänkligheter, som de hyste mot, att i en tidpunkt, då stora landsdelar lida nöd och då större delen af folket hårdt tryckes af skatterna till stat och kommun, använda en stor summa för ett ändamål, hvilket de ansågo vara för staten främmande och tillhöra helt och hållet familjeangelägenheternas område. Om det kunde anmärkas, att dessa talare mera fästade sig vid den ekonomiska ställniogen för ögonblicket och mindre vid de principiella betänkligheterna och vådorna af det prejudikat, som genom ett bifall lemnades, så drog deremot hr finansministern. försorg om att i detta fall gifva vid handen ett ganska talande vittnesbörd. Då nemligen frih. af Ugglas, för att ådagalägga att dylika brudgåtvor vore öflig sed, hade först gått tillbaka till kung Christofers landslag, som berättigade konungarne att utkräfva ärder bland annat då de bortgifte sina öttrar, så stannade han slutligen med denna historiska deduktion vid Carl XI:s förordnande, att hans båda döttrar skulle hafva 100,000 specieriksdaler i hemgift. Man ser häraf huru en envåldsregents tillgöranden för närmare ett par århundraden tillbaka, under förhållanden så himmelsvidt skilda från de nuvarande, åberopas såsom häfd för anslag af denna beskaffenhet i våra dagar. Man kan deraf lätt finna, huru det nu fattade beslutet framdeles skulle kunna åberopas och användas. Det betänkligaste vid detta beslut synes oss dock vara, att riksdagen försummat att inlägga en protest (för såvidt den icke kan anses ligga i minoritetens votum) mot det besynnerliga förfarandet, att konuogafamiljen; riksdagen oåtspord, för enskild räkning bortkontraherar om folkets -medel och derefter, med åberopande af känslan för heder och det passande, nödgar representationen att, för att icke kompromettera henne inför utlandet, honorera de ingångna förbindelserna. Då riksdagen icke nu ville begagna tillfället att härom gifva en erinran, så anse vi det vara i hög grad önskvärdt att någon annan form derför må utfinnas, då erfarenheten vinh oh om met ot: NR sar, att en sådan är högligen af behofvet påkallad och måste vara det så mycket mer sedan det bifall som nu — vi tveka icke att utsäga det, till följd af ett moraliskt tvång representationen — blifvit lemnadt, ofelart eljest komme att såsom prejudikat åberopas och en annan gång göra anspråken måhända ändå större. Det försvar för anslaget, som blef brudgåfvan till del från några af andra kammarens ledamöters sida, var af en öfvervägande komisk natnor. Hr C. A. Larsson fann hufvudskälet till det bifall han lemnade utiden omständigheten, att prinsessor voro af grundlagen förhindrade att fara ut och se sig om efter en man; och hr Hiertas åsigt, att oaktadt stor nöd var rådande äfven i hufvudstaden, dess invånare likväl icke hade något emot brudgåfvan, stödde han på den omständigheten, att en adress som nyligen blifvit af arbetarne afgitven rörande kommunalfrågan, icke innehållit någonting om — brudgåjvan. Hr Hierta fann saken för öfrigt vara en ridderlighe:sfråga, och då svenska folket hade så stor benägenhet för ridderlighet och till och med så ofta tillförene gjort sig saker till öfverdrifven ridderlighet, så borde man nu förfara så ridderligt som möjligt. — —