a MAG IÄGERRRS SoS AR MR uppgifvas. Under 1864 års landsting anslogos medel till en ny undersökning af en jernvägs anjegande från Westmanlandsgränsen öfver Avesta, Hedemora, Säter och Tunaslätten till Insjön, hvarjemte på :samma gång tillsattes en komitå, som pgde att vidtaga de åtgärder, som till ändamålets befrämjande före nästa landsting kunde erfordras. Vidare uttalade 1865 års landsting, att dess åsigt rörande Westmanlands-Insjö-banan fortfarande var lensamma, och den skrifvelse, innefattande landslingets underdåniga anhållan, det täcktes K. M:t ill rikets snart sammanträdande ständer aflåta proposition om detta jernvägsarbetes utförande på allmän bekostnad, hvarom beslut då fattädes, bief a samtliga landstingsmännen undertecknad. Ett år senare väcktes inom landstinget fråga om lånebilrag från statens sida för anläggande af den s.k. Frövi —Falubanan, för hvilka många af landstingets medlemmar intresserade sig och genom ett under detta landsting fattadt beslut kom det derhän, att landstinget inför tronen uttalade en underdånig önskan, att K. M:t täcktes åt denna kommunikationsfråga egna nådig uppmärksamhet samt vid den tid och på det sätt, som K. M:t tjenligast finner, göra nådig framställning till en kommande riksdag. Detta beslut fattades dock med den knappa majoriteten af blott en röst, och minoriteter: reserverade sig deremot under förklaring, att den fortfarande vidhöll Westmanlands— Insjöbanan såsom den nyttigaste för Österoch Vester-Dalarne och såsom den enda jernbanha gehom provinsen, som, åtminstone för närvarande borde kunna komma i fråga att anläggas på statens bekostnad. I denna reservation deltog äfven jag, emedan det var min öfvertygelse, att denna od bäst skulle se Dalarnes allmänna intresse till godo. 2 Ehuru jag ännu icke öfvergifvit denna min åsigt, har jag likväl nödgats modifiera min mening. Då ag efter min förmåga sökt att sätta mig inide särskilda förslag, som rörande norra stambanans sträckning varit å bane, äfvensom att taga i betraktande sättet för sakens behandling, har jag nemligen måst göra mig den frågan: är det möjigt att numera tänka sig få den s. k. Insjöbanan ill stambana? och har jag härvid funnit mid nödsakad att besvara denna fråga med nej. En föregående talare har redan omförmält, ur hvilka synpunkter statsmakterna fattat anläggninaf stambanor och jag vill derföre endast, med beropande af hans yttrande, i korthet antyda, att staten dervid söker vissa mål och söker vinna dem ned minsta kostnad eller åtminstone med en kostnad som icke öfverstiger statens krafter. Hvilka äro nu målen för norra stambanans utsträckning till våra rakter? Efter min uppfattning tvenne. nemligen Norrlands förening med den redan färdiga delen if denna bana och banans utsträckning till Daarnes elf. Hvad kostnaderna beträffar, upptaga desamma för den genaste vägen, eller den från Upsala öfver Gysinge till Gefle—Dala jernväg, en summa vt omkring 7 millioner; för den öfver Thureberg och Sevalla till Dalelfven erfordras nära 10 mill.; således för ändamålens vinnande 17 millioher. Vill man vidare fortsätta vägen till Insjön, medager detta jernvägsarbete ytterligare en kostnad 7 millioner eller tillhopa 24 millioner. Går man ter från Upsala öfver Sala till Storvik, kostar lenna bansträckning 102 millioner. I fordna, slomstrande tider ansågos dessa summor för lappisaker, men förhållandena äro icke sådana numera och de torde icke heller snart blifva det. Blifver banan dragen från Upsala öfver Sala ill Storvik. vinnes för det första Norrlands förning med Stockholm, visserligen med en liten krok, men med hvilken norrlännidgarne, efter hvad vi veta, äro tillfreds, väl icke derföre att densamma för dem innebär ågon fördel eller emedan. de önska göra några uppoffringar. hvarill man i jernvägsfrågor gemenligen icke är benägen, utan efter all anledning, på den grund, att Norrlands invånare hoppas kunna komma frågans lösning närmare, om Dalarnes önskningar i någon mån blifva tillfredsställda, och enighet landskapen emellan derigenom beredes. Äfven detandraangifna målet, som afser att uppnå Dalelfven, vinnes genom denna bansträckning. Nu torde någon säga, att Dalarne ej har nytta vf en jernväg, som blott berör ett hörn af provinsen; men jag vågar dock påstå, att ganska stora ördelar derigenom skola tillskyndas äfven Dalarne. Från sädesprovinserna öppnar sig nemligen sålunda en kommunikation till Gefle—Dala-jernväg, hvilken vidare från Falun kan utdragas till ökke Daaärne. Genom anläggning af en kort bibana till Dalelfven kan malmen från Norbergs rika grufvor oefordras till platser både inom och utom länet. Från Sala åter kan vägen dragas till Westerås och vidare till Köping nedåt vestra kusterna; från Sala kan den ju äfven i en framtid fortgå till Insjön. Det är visserligen sannt, att man på detta sätt kommer att färdas en längre och krokigare väg, men det torde i allt fall vara ovedersägligt; utt det är bättre att hafva tillgång till en lerok väg, än att möjligen icke ega någon väg alls. För andra delar af provinsen bör Frövi—Falubanan, om den kommer till stånd, blifva rätta utfartsvägen, men derom har jag ej att yttra mig, när frågan om denna väg nu icke är föremål för sfverläggning. En talare har anmärkt, att trafiken, som varit van att få en viss väg till oss, icke skall afvika derifrån och söka sig in på jernbanan, då denna bana ledes åt annat håll, men jag vågar föreställa mig, att här, såsom annorstädes varit händelsen, jernvägen snart skall upptaga de lesta effekter och varor och att dit skola anlägsas bibanor eller nya näsan der sådana finnas ändamålsenliga och af bel ofvet påkallade. En talare från min ort har särskildt uttalat sig till förmån för vägens utdragning jemväl åt Avesta. Kroken blir väl härigenom något större, men uldenstund detta länder Dalarne till fördel, har hår jag ingenting emot en sådan sträckning, Likväl tror jag, att detta möte ej bör i berörde afseende uttala någon önskan. Detta är fasthellre en fråga, som bör blifva föremål för deras pröfing, hvilka komma att bestämma, huruvida vägen skall dragag mer eller mindre rakt. Lämpligast ir, efter mitt förmenende, att blott uttala den önskan, att ändpunkterna för densamma måtte blifva Sala och Storvik. s Slutligen uppmanar jag eder att lägga på hjerat hvad son: af föregående talare redan förut blifvit framstäldt, nemligen den -säken, att man i örevarande fall måste vara enig. Det talar icke så litet om flera landsting, flera såmhällen och lertill en församling, så talrik som denna, uttrycka ;n gemensam opinion. Uteblifver deremot en sålan beträffande den vigtiga sak, som nu är föremål för öfverläggning, medan man i stället, hvar sin stad, fasthåller vid att fordra allt; fruktar jag, att den tiden måhända icke skall vara långt borta, då man förlorat allt, Annu en gång: låtom 083 vara eniga. Från gamla tider ega vi qvar en på romarespråket uttalad tanke; concordia res parvie crescunt, det som i början kan synas föga lofvande vinner genom enig samverkan; och med samina. språk har till oss öfvergått en annan sats, som heter divide et iripera, det är söndra sinnena och makten skall vara din. Blutom oss till sammans och lemnom icke genom söndringar fältet öppet för dem som nog vilja se sig sjelfva ill godo, men föga akta på det allmännas väl sller andras berättigade anspråk ! De öfriga talare, som föroråade Sala—Storviksinien, voro; brr Asker, Lindecreutz, Staaff, Bödernark, Bovin (hvilken jemte civilingeniören Holmsren vid mötet representerade stadsfullmäktige i Sala), Jan Andersson i Jönvik (som företedde utIrag af protokollet, hållet vid ett i Hedemora stad alrikt bivisetadt möte, dervid ott framstäldt förlag, att mötet måtte uttala sig för norra stamyanans sträckning från Upsala till Sala, derifrån ill Avesta och vidare till Storvik, blet med nästan snhälligt ja besvarad, i det att endast fem af de årvarande hade något att härcmot erinra och vilket bestod deruti, att man ej borde ingå i dealjer om dragningen mellan Sala och Storvik), Muren, Bagge, Bergendahl, J. P. Lagergren, Casinir Petr6, Broomt, Liss Olof Larsson och Falk, för Upsala—Gysinge eller. Söderfors—Margretevill talade hr Beronius, som fös öfrigt vidhöll Daarnes anspråk på en Westmanland —Insjö-bana, ch för denna linie talade jamrväl bergsrådman E. I ET TSK T KARA rårnAn Taval nå vel