yrkades allmänt att ingen spanmål skulle a vändas till bränvinsbränning. Spanmålsskö den 1868 har ingalunda, hvad qvantitet beträffar, i hela södra och mellersta Sver lennat ett fördelaktigare resultat än år förut; men vi hafva dock icke ännu förspo att spanmåls användande till bränvinsbrä ning ogillats. Nu är allmänna uppmärksan heten företrädesvis fästad på foderbristen.Nåväl! skulle man ej kunna bli ense dero att -renlafven, som är användbar både t boskapsföder och till. bränvinsbränning, bi användas till endera ändamålet, eller samt digt till begge, allt efter lokala förhållande och de yttre omständigheternas anvisnin Otvifvelaktigt är att i medelmåttigt god foderår skola de jordegare, som hafva rer laf i större mängd, hellre sälja än uppfodi den, och i sådana år, då spanmål och pota tes stå i högt pris (skörden af foder ka ändå hafva utfallit väl) är det en påtagli fördel om spanmålsoch potatiskonsumtic nen till bränvinsbränning minskas derigenor att renlaf användes i stället för samma är damål. Man bör nemligen icke förbise de vigtiga omständigheten, att 1 lispund ren oc torr renlaf lemnar nära 2 kannor 50-procen tigt bränvin. Användes renlat i stället fö spanmål till bränvin, så kan den senare ex Porteras. Man framhåller visserligen, att till renlaf vens återväxt för ny skörd fordras lång tic efter somligas åsigt 6—8 år, efter andras 1: år; men denna omständighet gäller ehvad ren lafven användes till utfodring eller till brä vinsbränning. Hufvudfrågan är således äf ven här på hvilketdera sättet använd de betalar sig bäst, och att i alla händelser tillse väl, att förbrukningen rättas eftergtillgångel och återväxten. Man har äfven velat ogilla renlafvens användande derföre att denna växt genom des: successiva förmultning, skulle utgöra et vigtigt näringsämne för skogen, och man ha för den skull yrkat att renlafven alls icke borde anlitas. Verkliga förhållandet är emellertid att renlafvens egentliga tillhåll alld2les icke är der skogsväxten är tät och frodig, utan förekommer i största mängden dels på glest skogsbeväxta gneisoch granitberg, dels på sandmossar och dels på knappast odlingsbara vildmyrar ofvanpå hviteller rödmossan. Det torde knappast behöfva framhållas, att brännerier för tillverkning af lafbränvin icke blifva anlagda på andra ställen än der riklig tillgåog på renlaf kan påräknas, och vidsträckta trakter finnas, der rörhällandet är sådant. Vill man ej taga de egentliga fjelltrakterna med i räkningen, så har det visat sig att i andra delar af landet förekomma flerstädes sammanhängande ytor af tusentals tunnland beväxta med renlaf. Man har hittills ej fästat särdeles uppmärksamhet derpå; först nu har man reflekterat derpå, sedan pr Stenberg här upptäckt att renlafven ar ett icke ringa penningvärde. Särskild uppmärksamhet förtjenar renlafvens förekomst på de hittills såsom värdelösa ansedda hvitmossemyrarne, på hvilka vi ega så riklig tillgång; då hon träffas på dylika lokaler äro oftast ofantliga sträckor-dermed beklädda, hvarpå kan såsom exempel anföras frakten af Säfsjö i Jönköpings län, der med visshet omkring 30,000 tunnl. myrmark äro så rikligt beväxta med renlaf, att vid nyligen anställda skördeförsök har afkastningen med fullkomlig säkerhet beräknats till 36 centner torkad laf pr tunnland — således på nämnde areal en laftillgång af 1,080,000 centner, som; efter ett värde af 1: 25 pr centner, representerar ett kapital stort 1,350,000 rdr — eller, om renlafven förvandlas i bränvin, efter 10 k:r pr centner, 10,800,000 k:r 50-procentigt bränvin, Härmed hafva vi endast velat på visa dels att renlafstillgången är ganska stor och dels af huru stort värde i npationalekonomiskt afseende professor Stenbergs upptäckt är. Men -— skall man möjligen invända — är denna upptäckt redan så utvecklad på det raktiska området att tillverkning af lafbränvin i större skala med säkerhet kan företagas? Svaret på denna fråga ligger i det kända förhållandet att flera lafbrännerier i åtskilliga trakter af landet blifvit anlagda och äro i verksamhet, Så har kunmnat ske emedan professor Stenberg — enligt hvad förut blifvit omnämdt — med största beredvillighet meddelat sin rika erfarenhet och lemnat hvar och en råd och upplysningar. Han har till den vigtiga industriens befrämjande nyligen utgifvit en särskild skrift: Om tillverkning af Lafbränvin ett förträffligt arbete, hållet i en, populär stil. Man torde erinra sig att riksdagen beviljade prof. Stenberg 5000 rdr till bestridande af kostnaderna vid lafbränningsförsök i större skala, hvilka underförliden sommar verkställdes vid hrr Svanberg komp:s bränneri, som välvilligt ställdes till hr Stenbergs disposition. I den ofvannämnda skriften, som utgör en till K. M:t ställd berättelse, redogör prof. Stenberg för hela gången af sina försök — särdeles intressanta äfven derföre att det är första. gången som en vetenskapsman i Sverge sjelf lagt hand vid och praktiskt studerat en näringsgren, som annars här skötes af personer, okunniga till och med i kemiens första runder. Hr Stenberg hade gerna kunnat kalla sitt ofvannämnda arbete Handbok vid tillverkning af lafbränvin — gå fallständig är det. I afseende på det anslag som beviljades hr Stenberg till försökens anstäliande, så förtjenar omnämnas, att hr Stenberg 1 bränvinstillverkningsafgift erlade 7888 rdr 65 öre, hvadan statsverket icke blott återbekom hela anslaget utan 2888 rdr 65 öre derutöfver. Vinsten ; statsekonomiskt afseende är dock