i Öscarshamnsposten läses följande: Under de orkanlika snöstorm, som här utbröt sistl. onsdag lyckades här hemmahörande skonerten Brag inkomma i hamnen härstädes, men så var e förhållandet mod engelska briggen Mary o Montwze, kapten David Drummond, hvilken vä lyckats att få en af våra lotsar, Carlsson, ombord men hann ej in till stadeö, der fartyget skill intäga last, utan öfverrumplades af orkanen och hödgades länsa undan till ön Furön, der fartyget änkrade: öitserheten här var döck ej stot; stör en blef älltmera raxinde,; tågörnis och fartyget vetade otroligt mot hvarandra, båda ansträngde sin styrka, och striden slutade så, att fartyget började drifva för sina båda ankare, Den räddning, som under dessa förfärliga timmar i kolsvarta natten under de häftigaste snöbyar erbjöds, var att kapa stormasten, som ock skedde. Men snart afsletos samtidigt båda ankarkettingarne, och härmed syjtes allt hopp om fartygets räddning fåra ute, et redlösa fartyget, hvars besättning i hvärje ögonblick väntade sig en hemsk död, dref vind för 2 under det de piskande snöbyarne hindrade lotsen, som stod vid styret, att veta hvärt jum förde fartyg och menniskolif. Viförbigå den scinska skildring af de följande hopplösa stunderna, vi hört framställas, och inskränka oss att omnämna, att snöbyarne slutligen upphörde för en stund och tillräckligt i tid, för att gifva utsigt till en skogsdunge (vid Runnö) och förändra kurs. Hoppets stjerna log då åter mot de nödställde, och snart lade man Våldö, der fartyget sattes på et: sandref; På detta sätt funno de den efterlängtade hamnen och säkerheten för sina lifs räddning. : Vid Våldö hade ubder samma natt hår hemmas hörande skoperten Bruno, kapten Rudin, stadd på eån från Malmö till Oscarskamn med last af ;yckegods, måst kapa fockmasten för att berga fartyg och last, som ock lyckades. Äfvenså hade här hemmahörande skonerten Janus, kapten Jonsson, på resa hit, men liggande för ankar i Våldö, måst kapa båda sina master. Fartyget kunde doek ej motstå stormen, utan dref på grund, der det troligen blir vrak. Skonerten var assurerad. lycksbhindelse. I Hernösands-Posten läses: Enkan Sara Magdalena Olofsdotter och hennes 2 söner, Anders och Olof, begåfvo sig den 3 i denna månad båtledes till köpingen Örasköldsvik, att derstädes afyttra strömming. Med ostlig bris gick inseglingen väl och ingen af dem anade den olygka, som på återresan träffade dem. Efter att i Örnsköldsvik hafva uträttat sitt ärende, begarva de sig till Domsjö lastageplats, hvarest bräder np handlades, hvarmed båten i mörkret lär hafva blifvit nog hårdt lastad. Återresan anträddes och fortsattes utefter södra stranden af inloppet till Örnsköldsvik, omedan den lemnade skydd mot vinden, som under dagen gått öfver på sydig och vuxit till storm. Ånkomna till Hönsskalan uppsattes segel, med tillbjelp bvaråf de ade stela bidevihd öfver Malmö-fjärden. att Vid styret under det sönerna skötte årorna. runno dock ej komma långt ut på fjärden, förrän törtsjöar fyllde båten som fena kantrade. Alla re klättrade nu upp på båtkölen, der de höllo ig fast ungefär en timma, men som hvarje våg spolade öfver, förmådde enkan ej lingre hålla ut, tan borttogs hon af sjön och försvana i djupet. 3åten, som, sedan enkan drunknat, något höjt sig fver vattnet, lemnade sönerna bättre tillfälle att ålla sig fast, ehuru äfven de under det återstånde omkring tre timmars långa vistandet på håtkölen en och annan gång blefvo lös yckta af sjön, nen kommo sig likväl upp på båten igen. Under jenha kamp mellan lif och död drefs båten småimgom mot Degerfällelandet, hvarifrån de förlyckades nödrop hördes af bonden Erik Erssons egerfälle trenne söner, hvilka med yttersta anträngning och egen lifsfara lyckades rädda de ätt invid svåra bränningar å båtkölen kringflyande, förolyckade båtfararne, hvilkas undergång, i. ändelse bjelp ej ankommit i rättan tid, varit! undviklig bland bränningarne. TRE