skulle ligga öfver några dagar för att m ändtligen företaga den ända hittills upp. skjutna rengöringen af fartyget. Detta till fälle användes äfven till fysikaliska observationer, hvilka voro ganska besvärliga, alldenstund de måste ske i land och fortsätta: natt och dag; men genom endrägtig sam. verkan underlättades arbetet mycket. Polarljuset hade redan under vårt vistande i drifisen visat sig och uppträdde nu nästan alle nätter, ja en gång iakttogs det till och mec på dagen. Det råkade vara en mörk dag och fenomenet visade sig på ett svart mol såsom bakgrund. Tiden förgick ganska snabbt, och sedar sista återstoden af kol blifvit intagen i Smeerenberg, voro vi åter den 1 Oktober ute på det brusande hafvet med kosan mot norden Den 2 Oktober var en viss högtidlighet rådande ombord, ty vi hade ej mindre är två namnsoch en födelsedagar att fira. Sofia hade nu blifvit uppstädad på bästa sätt och erbjöd en anblick af trefnad öfveralit, men isynnerhet i salongen, som om alftnarne hade en anstrykning af familjetrefnad, hvilken gjorde ett godt intryck på en hvar. Åter voro vi uppe i drif-isen, men kommo denna gang ej högre än till 809 33 nordlig bredd, da all vidare färd stängdes af ett ofantligt isfält med packad drit-is omkring. Sofia gjordes fast och åtskilliga passagerare begåfvo sig ut på promenad, men kallades ganska snart tillbaka sf signalen från fartyget, som hotades med instänvgning af isen. Hastigt voro alla åter ombord. Vid detta tillfälie visade sig i närheten af fartyget en hvalross, som dykte upp ett par gånger och såg sig nyfiket omkring. Detta var för de flesta af oss en ny syn, ty i de trakter, som hittills blifvit besökta, hade ingen enda visat sig, åtminstone på så nära håll. Kölden var ovanligt stark, ända till — 159, denna eftermiddag. Kosan ställdes nu söderut för att till natten komma ut från drif-isen, hvars grannskap genom mörkret blef dubbelt farligt. Den 3 Oktober hade vi åter en vacker dag, som börjades med en berrlig soluppgång. Först visade sig ganska länge en skär purpurrodvad, som småningom gevomgick alla färgnyanser i rödt, och derpå solen, som tände sig i ett ögonblick likt en elektrisk gnista. Jag kom ovilkorligen att tänka på Runebergs