Till hr D... (Oförstådd poet, men värd ett bättre öde.) Quand sduit par son harmonie, A Nilsson vous donnez votre ccur tout entier, Slle fait la cochonnerie De Penvoyer au charcutier! Et cet 6chantillon de votre poåsie, A Fingrate adresså par vous, Il me parvient, 0 perfidie! En enveloppant du saindoux! Hvilkendera af herrarne bör få skaldepriset? Om Spanien tänkte jag verkligen skrifva något, yttrar Louis Ulbach, Indpendances följetonist, men nej, jag skall af vissa skäl icke skrifva något om Spanien. Jag skall i stället tala om något från ett annat land, i allt precis lika Spanien. Det var brukligt i detta land — icke Spanien, jag ber, man bör hålla fast vid det — att, hvarje gång en liten prins eller en liten prinsessa kom till verlden, konungen-gemålen från slottets balkong visade barnet för det trogna folket. I början fullgjorde konungen-maken, med resignationen hos en konung som regerar föga och styr icke alls, sin officiella skyldighet och han förevisade till hopens förtjusning den lilla barnungen, som drottningen gifvit honom till present. Men på längden började dock den platoniske gemålens tålamod förslappas, och en vacker dag sade han helt beslutsamt ifrån, att han ej ville gå ut på balkongen och visa presenten. Folket stod just och väntade på att få se arfvingen, man stampade af otålighet och ministrarne föreställde konungen på det allvarligaste att han måste underkasta sig etikettens lag. Sire, bara den här gången! Nej, nej, det är för mycken skandal. Sire, folket är missnöjdt. Än jag då, tror ni att jag är så nöjd? Sire, vi svärja på att barnet liknar er. Ja, men jag svär jag, att... Andtligen efter många böner gaf konungen vika och han utförde sin roll. Han lade på en bricka den oskyldiga lilla varelsen och presenterade den för folket. Hopen klappade händerna. Massan har en snabb blick tör komiska situationer. Kanske var det konungen-gemålens olycksaligt bedröfvade min som väckte folkets uppmärksamhet eller... nog af, folket klappade ursinnigt händerna, gestikulerade med armarne och började snart ropa: Fadren, fadren vilja vi också se! Konungen smålog med sitt gladaste leende, d. v. s. det var så sötsurt som möjligt, och bjudande tystnad sade han till detta älskvärda folk, som korsfäste honom: Fadren, hm... hm, fadren, han finns inte på slottet. Derpå helsade han mycket artigt, drog sig tillbaka och låste igen balkongdörren, lemnande folkma.san förlägen och tvekande om den skulle skratta eller gråta. Skrattet fick dock öfverhand och hela dagen sade folket på gatorna, att konungen var en mycket qvick och treflig karl. Hvad han sade sjelf, känner jag icke. Det franska kattslägtet måste stå. betydligt öfver värt svenska i intelligens. Något mera slående bevis på klokhet hos en katt än nedanstående torde ej kunna uppvisas i vårt land. Det är en fransk tidning, som omtalar detta drolerie: En herre på landet i Touraine var mycket sjuklig och hans läkare hade ordiverat att han hvarje morgon skulle dricka ett glas Vichy-vatten. En dag glömde han bort ordinationen. Katten, som hvarje morgon varit närvarande då husbonden dråckit sitt Vichy-vatten, spraug då plötsligen in i biblioteket och kom snart ut derifrån, behändigt bärande mellan framtassarne en bok. Det var LArt Poetique. Herrn tog boken och läste på bokryggen titeln: Boileawr, och då kom han naturligtvis ihåg sin vattendrickning, tack vare den kloka kattens fiogervisning!! NYSEREIDRSTRORRTIATNENA LINDA