Svenska Nordpolsexpeditionen. (Ur G. H. T.) Uianför Kobbebay den 16 September 1868. De sista helsningarne voro vexlade med de hemresande vännerna, de sista hurraropen hade förklingat och md rask fart ilade Sofia norrut på sin ensliga bana, i de ubekanta ogästvänliga polartrakterna. Bestämmelseorten var Sjuöarne, hvilka skulle söras till operationsbas för de blifvande forskningarne. Ett om fanns dock härvid, nemligen isförhållandena; snart visade sig ock till vår ej ringa öfverraskning, att isen hopar sig ogenomtränglig rundtomkring vår bestämmelseort. Denna omständighet var så mycket mera ledsam, som den ursprungliga planen gick ut på att lisga öfver några dagar vid. Sjuöarne för att företaga nödiga reKIDS ser både med fartyg och manskap, äfvensom att under denna mellantid anställa fysikaliska observationer. — Planen måste nu ändras, och Sofia seglade af mot den okända norden. Följarde dagar fortsattes färden i samma riktping, men redan nu började flockar af drif-is visa sig. och den 19 September tätnade den så, att allt fran trängande var omöjligt. Vid anställd beräkning befunno vi oss då 819 42 nordlig bredd. Alldenstund detta var enlatitud, som intet fartyg ännu med säkerhet uppnått, firades denna tilldragelse med en viss högtidlighet, flaggning, extra förplägning m. m. Senare på dagen gjordes fäst vid ett isstycke och lodades, hvarjemte magnetiska mätningar anställdes. En högtidlig ödslighet gaf sin prägel åt det hela; några teistar och rotges simmade omkring i närheten af fartyget, äfvensom en och annan kobbe, som nyfiket tittade upp, undrande öfver så sällsynta gäster; föröfrigt massor af drif-is så långt ögat kunde nä. Kosan togs nu vestligt längst drif-iskanten med afsigt att söka en öppning mot norden. — Derunder lodades ofta och anställdes magnetiska mätningar, då sådant lät sig göra. Den 21 September var en af de vackraste dagarpne under färden. En gladare stämning rådde nu öfver den ödsliga polarverlden omkring oss. De lugna teistarne visade mera lif, och de små ka rotges svärmade glädtigt omkring, ja till och med dem dystra hafhästen såg piggare ut än vanligt. Färden gick fortfarande vesterut på omkring 819 lat. genom drif-is och ofta genom nybildad 8. k. tallriks-is. Hvart man såg betäcktes hafvet at massor at drif-is — en syn, som genom den i dessa trakter rådande beständiga hägringen tedde sig mera hotande än den i sjeltva verket är. Ett starkt lager af fuktighet råder städse i lofckretsen närmast jorden, och genom Husbrytningen deruti synes ett några fot bögt isstycke på ett ganska måttligt afstånd såsom en pelare under himlahvaltvet; råkar detta dertill hafva en betydlig bredd, så är man vid första ögonkastet frestad att taga det för ett isberg. Ju mera vi kommo vesterut, dessmera drog sig iskanten mot söder, och slutligen bief det för oss tydligt att vi först på en jemförelsevis låg breddgrad skulle uppnå Grönlands kust, hvarför beslut fattades att vända om, hvilket äfven skedde på 2!29 vest. long. och omkring 799 nordl: lat. Djuplodningarne hade hela tiden blifvit regelbundet fortsatta och cn gång på det ansenliga djupet af 205l famnar, hvarifrån den vid lodningen använde apparaten upphemtade en hvitaktig kornig massa, som befanns vara foraminiferer. Dylika djuplodningar äro ej så lätta, som mar i första ögonhlicket vore böjd att tro. Fler: timmar åtgå att upptaga den utsläppta linan hvilket arb-te på Sofia vanligen förrättades ai maskinen, men också ofta med handkraft, hvilket fall sjöfolket hade ett besvärligt arbete. Lyckas man erhålla bottensats, hvilket dock ej alltid inträffar, så har en såda lodning ett ovanligt intresse i vetenskaplig hänseende. Under det djuplodningarne an ställdes, togos oftast äfven vattenprofver både från ytan och djupet. Den 25 Sept. voro vi åter tillbaka vi Spetsbergen och ankrade denna gång i Soutl Gat. Det var på förhand beslutet, att v ) 1 pud omkring 388 I.