-moo ek REELLT len vacklar han. Det är för honom (vo Ehesachen 1530) en yttre verldslig sak lik som kläder och föda, hus och gård, under kastad verldslig öfverhet, en motsägelse som förklaras af det jemnstarka intresset ena sidan för den slemma kyrkliga jurisdik tionens förkastlighet, å den andra för celibatets aflysande och ethiseringen aflifvets dju paste grundvalar. Luther nöjer sig ej me att bredvid äktenskapets kyrkliga sida er känna en verldslig, såsom redan skolastikerns gjort, utan han önskar framför allt, att äktenskaps ingående må sortera under öfver. hetens borgerliga bestämmelser; han vill å staten öfverlemna äktenskapslagen, likson han ock i giftermålssaker erkände den verldsliga och specielt den romerska rättens bestämmelser. Bekännelseskrifterna och de evangeliska kyrkoordningarne i 16 seklet förkasta äktenskapets sakramentalitet, under det de prisa det som gudomlig institution; enskilda teologers och juristers åsigter stå på den mark och hvila på de motsatser, som bestämde Luther. Men då hvarken presterna eller de efter kanoniska rätten dömande verldsliga myndigheterna kunde rätt utöfva den nödvändig blifna nya äktenskapsjurisdiktionen, så fordrades redan i Schmalk.-artiklarne egna äktenskapsrätter, och enligt denna fordran uppdrogs nästan öfverallt äktenskaps-jurisdiktionen åt de nyuppkomna konsistorierna, hvilka, ehuru landsherrliga myndigheter, dock öfvertogo de förra andliga domstolarnes befogenbeter, dömde öfver förlofningar, skilsmessor, inre äktenskapstvister och legitimitetsförhållanden, under det att dotalsakerna tillföllo verldsliga rätterna. Derigenom töll äktenskapets erkända verldsliga karakter alltmer i glömska, snart närmade man sig en sakramental uppfattning af äktenskapet, och den deremot med rätt uppstående och sig praktiskt genomträngande oppositionen törer sedan 18 seklets början till rubbning af den presterliga domsrätten i giftermålssaker. Det Kyrkliga giftermålet, sedan 15 seklets slut temligen allmän sed, framdrefs af missnöjet med de hemliga äktenskapen och af statens vårdslösande af äktenskapen liksom af de flesta andra förhållanden af sedlig och rättslig art. Det af Erasmus föreslagna civiläktenskapet missförstods; kyrkan, som i flere afseenden representerade de nuvarande offentliga annonseringarne, gaf giftermålet den önskliga publiceringen; staten eller fastmer furstarne och myndigheterna, i hvilka han ansågs förkropsligad, ledo ej genom det kyrkliga äktenskapet något intrång, då det faktiskt var alldeles likgiltigt, om fursten som landsherre anordnade verldsliga äktenskap efter verldsliga lagar eller som högsta biskop kyrkliga efter kyrkliga förordningar, likgiltigt om de fursten i samma mått underdåniga presterna eller embetsmännen vid giftermålet representerade de offentliga intressena. Protestantiska äktenskapsläran anknyter sig till kanoniska rättens. Denna senare hade adopterat den hos romarne gällande grundsats, att brudparets blotta samtycke, på tydligt sätt uttryckt, var tillräckligt till äktenskaps stiftande. Luther, som förkastade den kanoniska doktrinen, reproducerade henne dock i de väsentligaste punkterna: han ansåg den kyrkliga vigseln för god och rekommendabel utan att dock förklara den absolut nödig; han tillskref brudparets samtycke vid vigseln den äktenskapsbindande kraften; han ansåg detta samtycke, då det ovilkorligt och offentligt uttalades, såsom stiftande äktenskap äfven utan prests närvaro; lika äktenskapsverkande ansåg han det vilkorliga och hemliga samtycke med efterföljande copula carnalis; han kunde derför i detta senare fall ge den senare följande vigseln blott kraften af konfirmation af det redan bestående äktenskapet. Luther kom sålunda ej öfver den kanonisterna förebrådda formlösheten i giftermålet; i det han förklarade förlofningar för oupplösliga, gaf han anledning till en mängd missförhållanden. Båda de evangeliska kyrkornas bekännelseskrifter förklara det kyrkliga äktenskapsinseglet ej för en dogm; blott kyrkoordningarne fordra den merendels; kyrkoboksanteckning och lysning önskas; men ingenstäds framställes den kyrkliga vigseln som gudomligt bud; förlofningar och äktenskap identifieras ofta till saken och äfven till ordet; brudparets samtycke och icke prestvälsignelsen tillskrifves den äktenskapsstiftande kraften; kyrkliga förlofoingar förekomma: en likställighet af förlöfningen och vigseln enligt kanoniska rätten. I det vi förbigå de omgestaltningar, som dessa grunddrag af den protestantiska äktenskapsdoktrinen genom enskilda erforo i 16:de och 17:de seklen, nämna vi blott att i 18:de seklet — utom de kanonister och rationalister, som, sökte genomföra uppfattninsen af äktenskapet som kontrakt — nästan alla skriftställare fasthöllo den absoluta nödvändigheten af vigseln, under det de nästan enhälligt utgingo från åsigten, att den ej hörde till äktenskapens väsen. Så Böhmer, hvilken yrkar vigsel, men likväl skrifver, att samma verkan tillkommer den af de förlofvade fullföljda copula carnalis, som annars den kyrkliga välsignelsen; för sådana fall, liksom för längre oäktenskaplig sammanlefnad, fordrar han tvångsvigsel, hvilken, såsom han uttryckligt framhåller, ej grundar äktenskapet, utan bekräftar det genom consensus conjugalis redan ingångna äktenskapet. T strid mot allt detta erhöll mot 18:de seklets slut den: småningom innötta åsigten, att vigseln grundlade äktenskapet, laglig halt och lagligt erkännande genom åtskilliga lagstiftningar, som falla inom dennå tid. Som stadgade grundsatser gällde nu: vigselns absoluta nödvändighet, hvilken grundlägger äktenskapet, men hvilken ej påbjudes genom gudomlig lag eller i den heliga skrift, utan är ett förordnande af staten i rättssäkerhetens och sedlighetens intresse; copula. carnalis blir nu en fullkomlig oväsentlighet, hvilken hvarken kan förvåndla förlofningar till äktenskap eller föranleda tvångsvigsel. Häraf framgår sålunda som ovederläggligt resultat: I 16:de seklet fanns ej någon kyrklig äktenskapsaf slutning, tvärtom blott en kyrklig älktenskapsb ekrä ftelse. Åfven i 17:de seklet är denna teori den gällande, ehuru redan den åsigt framsmyger, att vigseln grundar äktenskapet. Denna blir i 18:de seklet den herrskande. Först från denna tid kan man alltså egentligen tala om en kyrklig äktenskapsafslutnin XT! I ul NV Vu Tod BRL sa 2 P0