— — Var denna yrede förorsakad af att han så länge hade dolt sitt tillnamn? Tro miga, sade han häftigt, det har aldrig varit min afsigt att bedraga er-— aldrig! jag har länge vetat hvilka edra känslor mot mig voro, och om ni inte hade sökt upp mig såsom doktor Richard, skulle jag aldrig ha trängt mig på er. Detta misstag var ofrivilligt ä min sida, och sedan jag upptäckte huru plågsamt det skulie bli för er, har det blifvit mig nästan outhärdligt. Dora blef mera lugn under det han talade, men hon vände bort sitt hufvud, ty hennes bjerta var fullt — så fullt att det nära noj ville brista. Denne man, denne Richard Templemore, hennes brors lycklige medtäflare, var således en rik man, som hade begagnat sig af hennes Jättrogenhet. Hon hade varit hans leksak, och då hon erinrade sig de kärlekstulla drömmar, till hvilka hennes okunnighet hade förledt henne, och som hade hemsökt. henne ännu denna morgon, kunde hon nästan önskat att få dö, så smärtsam var i detta ögonblick hennes sorg. Ni är ond på mig, sade mr Templemore, wmen ni måste likväl höra mig — ni måste det werkligen! Jag skulle inte uthärda att förlora er aktning! Det är ingenting att höra och ingenting att säga, svarade Dora sorgset, i det. hon ick bort från siottegrindarne. Ni hade framgång, mr Templemore, och min bror led neder!ag, och detta kostade honom hans lif. Ni kallades doktor Richard af personer som tycktes känna I och ni sade aldrig: Jag är den mr Tempic. Ore, 80 vållat er en så stor sorg! . Vill ni höra hvad jag har 9 sägaf fortfor han och följde henne. Om vil vara rättvis, så måste ni. göra det. Ö Hön var tyst — hän förtför: