BLANDADE ÄMNEN. Kulturhistoriskt smäplock. HL En baron Herman Otto de Litzow, 22 år punmal, son af ett k. danskt geheimeråd och vilken 1711 såsom dansk krigsfånge vistades i Stockholm, hade förgäfves i flera bref till sina anhöriga i Danmark begärt penningförsträckning, föll då på orådet att förskrifva vå till djefvalen, dertill förledd af Albertus agni skrifter, som han läst i Brabant. Litzows förskrifoing föll emellertid i rättvisans händer, hvarefter han blef häktad och tilltalad, då han otvunget erkände sin grofva förseelse och orsaken dertill. Då emellertid de till justitiens administrerande förordnade k. råden, som af pä på 1600-talet då trolldomsransakningarne florerade) erfarit, uruledes flera som ingått förbund med och försvurit sig till den onde, men hvilka af satan hvarken penningar eller andra förmåner erhållit, eller med honom samtal plägatn, hade blifvit benådade, så ansågo de k. råden i förevatande fall tjenligt infordra konsistoriernas yttrande om det straff som borde Liitzow ådömas. Konsistorierna påyrkade nu enhälligt dödsstraff. Åbo konsistorium yttrade särskildt i sitt betänkande, under åberopande af Guds lag, att på det Svea Rike ifrån veterliga blodskulder måtte befriat blifva, utöfver hvilket, utan tvifvel för månge och dolde missgerningar Guds rättvisa vrede ännu brann och intet ännu efter så mångTing Säng på kunde utsläckt vardar, och då i baron Liitzows missgerning förekom flera actus och grufveliga förbrytelser, som alla förtjente döden och ett proportionelt straff emot stenande, utan all nåd, så borde hans brott såsom ett erimen lese majestatis Divinge, utan tvifvel med stegel och hjul afstraffas, om icke svårare.. På grund af hvad konsistorierna sålunda enträget och enhälligt påyrkat, dömdes Lätzow medelst k. brefvet till Svea hofrätt den 22 Juli 1712 att halshuggas. IV. I den af rikets ständer 1756 nedsatta kommission, som egde att ransaka uti och summario processu afdöma alla de politiska högmålsprocesser som af ständerna anbefalldes, fungerade borgmästaren och riksdagsmannen Olof Bidenius Renhorn både såsom aktor och såsom ledamot. I begge dessa egenskaper ick han tillväga ytterst skoningslöst. Af e böter, hvartill Kommissionen fällde flera af de anklagade, hvilka icke lifdömdes, tillerkändes Renhorn alltid-hälften. Men icke nog härmed. Emedan han naturligtvis tillhörde det maktegande partiet, så visste han ock att förskaffa sig andra inkomster. SåInnda tilldelade 1756 års sekreta utskott Renhorn för dess visade fermite såsom aktor, — 72.000 daler kopparmynt och ställde derjemte till hans disposition, utan redovisningsskyldiet för sakens ömtålighets skull, 68,640 daler kopparmynt, oberäl nadt att han såsom ledamot i kommissionen uppbar. 9000 daler. Vid samma riksdag tillförsäkrades honom af sekreta utskottet först ledigblifvande plats såsom Kommissarie i banken; men då ingen sådan plats kunde göras ledig förrän 1761, så inkom han den 2 December nämnde år till banko-deputationen med anspråk att såsom kommissarie i banken insättas. -Deputationen resolverade då gerast att så skulle ske, och fullmakten dateras den 11 Mars, då sysslan rätteligen blifvit ledig; men med fullmaktens expedierande skulle anstå till riksdagens slut. Derigenom inträffade att Renhorn uppbar kommissarie-lön, utan tjenstgöringsskyldighet, samtidigt dermed att han var riksdagsman och ledamot i borgareståndet samt borgmästare med lön. Efter ett års förlopp tog han afsked ur banken, erhöll full lön såsom pensionerad kommissarie, och i sitt afskedsmemorial föreslog sin efterträdare, hvilken ock dertill utnämndes. Det vill synas att med hvad Renhorn sålunda förvärfvat ingen välsignelse följde; ty vid 1766 års riksdag anmältes i sekreta utskottet, att Renhorns enka redan i stor fattigdom råkat, hvadan henne för en gång 30,000 d:r kopparmst tilldelades ur banken, der mannen ordinarie kommissarie varit; Vi Under fortgången i 1762 års riksdag af landtmarskalken grefve v. Fersen bankorape del af ett diktamen: till protokollet, hvilket lagmannen friherre Gustaf Renuterholm förmält sig vara sinnad på riddarhuset inlemna, och hvaruti han öfver bankobehållningen gjort åtskilliga mycket graverande och insideuse anmärkningar. Till att förekomma vidare oreda under sinnenas dåvarande .häftiga jäsning, ansåg banko-deputationen ingen lämpligare utväg finnas, än att på något lämpligt sätt gratifiera och tranquilicera bemälte friherre, hvarför han enast till bankokommissarie med ful lön förordnades... Men på det att banken icke måtte med penningar köpa sin egen skada och i honom få inom sina egna murar en betjent, som fortfarande samolikt vore emot verket vidrigt sinnad, så beslöts att för honom fullmakt såsom bankokommissarie skulle utfärdas och full lön på stat honom tilldelas, dock honom genast och allt framdeles tjenstfrihet lemnas. — Till förekommande deraf, att han i bankens vigtigare angelägenheterskulle vilja intränga, beslöts, att han af bankofullmäktige skulle. förses med en instruktion, hvaruti honom pålades, att hafva inseende öfver de landtegendomär hvilka voro hos banken pantsatta, samt belägna i det län der han sitt. hemvist hade. För yttermera säkerhets skull, blef: honom under hand meddelädt, att derest någon den minsta rörelse in plenis (på riddarhuset) eller direkte indirekt angåenje banken sedan förmärktes, så komme allt hvad deputationen till hans förmån gjort, att ancanteras och anses, såsom det aldrig ens varit påtänkt, än mindre händt;förmenandes deputationen det öfverhängande svåra onda på detta habila sätt vara afvändt, under det vänliga råd till sina efterträdare, att om de någonsin befunno sig i enahanda embarrasante omständigheter nyttja denna förfarenhete — Secreteutskottet vid 1766 års riksdag, hvilket icke tillhörde samma parti som friherre : Renterholim. vttrade rörande hans