Underrättelser från det kyrkliga lifvet i otlandet. V. J en tid af brytningar på det kyrkliga ov religiösa området, sådan som vår tid det ä torde det för svenska läsare vara af bety ligt intresse att få kännedom om hvad so inom andra länder säges och göres till frän jandet af religiöst framåtskridande och sar kyrklig frihet. Så mycket mera hafva vi detta afseende att lära af utlandet, som d är ett bekant faktum att Sverge, i allmärt het jembördigt med nutidens öfriga kultu länder inom vetenskaplighe:ens område, st: djupt under de allra flesta protestantiska lär der i fråga om teologiskt vetande. Vi for sätta derföre meddelandet af våra underrä telser från det kyrkliga lifvet i utlandet, oc göra denna gång början med ett lärorikt fö redrag af den namnkunnige professor Ca Schwarz, öfverhofpredikant i Gotha, för vår läsare bekant genom sitt arbete Bidrag ti den nyaste teologiens historia samt genom sin utmärkta predikningar ur samtiden. Föredra get, hållet vid en af protestantföreningen sammankomster, behandlar det vigtiga temat Om den protestantiska kyrkans lärofrihet oc dess gränser. Den fråga, öfver hvilken referatet blifvi mig anförtrodt, är en ganska vigtig. Hoi står icke blott i nära förbindelse med de upp: gifter, hvilka den här för första gången inför den stora offentligheten framträdande protestantföreningen för sig uppställt: hon äl en lifsfråga för sjelfva protestantismen. Hor har derföre genast blifvit förlagd till denna vårt förbunds första konstituerande församling, emedan protestantföreningen icke vill vara något annat än protestantismen i den närvarande tiden: ett förbund af dem, hvilka beslutit att upptaga i sitt medvetande reformationens innersta, verksamma grundtankar och att genomföra dem i alla deras nödvändigg, af samtiden djupt kända fordringar. enna frågas besvarande är äfven derföre högst vigtigt, emedan hon just i detta ögonblick sätter sinnena i rörelse i Tyskland, Schweiz, Frankrike, Nederländerna, öfverallt, hvarest den nye anden står i begrepp att genombryta de gamla formerna; emedan den protestantiska kyrkan just nu står vid en skiljoväg och mer än någonsin löper fara att blifva sig sjelf otrogen och att åter till den amla arffienden förlora lärofrihetens pallaium, hvilket den en gång genom blodiga strider undanryckt Roms händer. Hvad är protestantisk lärofrihet och hvilka äro dess gränser? — På denna fråga kunde man strax möta mig med det svaret: den protestantiska kyrkan har sjelf skarpt och estämt utstakat dessa gränser, de äro otvifvelaktiga, de äro vär kyrkas rättsgrund. De äro: bekännelseskrifterna. Gentemot lärofriheten står alltså här läroskrankorna, emot den sig sjelf bestämmande fria forskningen de förutbestämda fasta resultaterna, emot den innersta endast af samvetet beroende öfvertygelsen den edliga förpligtelsen. Äro dessa gränser verkligen de rätta, de af prostestantismens ande sjelf dragna gränserna? Är detta verkligen vär kyrkas rättsgrund? Aldrig! Det är fastmera den gamla grund, hvarpå katolska kyrkan hvilar. Det. är gamla förderfliga qvarlefvor af dennas väsende midt uti vårt protestantiska samfund, det är oklara begär efter och behof af autoritet, hvilka stå i rak motsägelse mot reformationens grundtankar och likväl fortlefva ibland oss. Tillåten mig, att med några få ord hänvisa till dessa grundtankar. I läran om kyrkan, i hvilken motsatsen mellan katolska och protestantiska läran är drifven till sin spets, hafva våra reformatorer oförtäckt uttalat den oändligt följdrika tanken: Det består en skilnad, hvilken icke kan upphäfvas, mellan den osynliga och den synliga, mellan den ideala och den verkliga kyrkan. Oaktadt allt sträfvande efter att uppnå idealet och allt, framåtskridande uppnår den synliga kyrkan aldrig sin fulländning, den tillhör jorden med dess svaghet, dess villfarelse och dess synd; den är i ingen punkt, i ingen person, i intet stånd, i ingen lära och inrättning ofelbart helig och färdig. Ett oändligt sträfvande, sökande och kämpande från det ena trappsteget till ett annat är dess lott. Denna tanke, att den synliga kyrkan med dess organer och lifsyttringar icke far afgudas har fört dertill att man förkastat hela den katolska autoritetskyrkan, d. v. s. den gudomliga autoritet, hvilken denna kyrka tog 1 anspråk för sig. Gentemot ett sådant afguderi af menskliga satser och skapelser tillskref man Gud allena all makt, all frälsande förmåga och allt anseende. Och framförallt afsåg man härmed den katolska läran, i det man sökte sönderbryta det jernband, hvarmed denna omslöt kyrkans kropp. Hela denna, sedan mer än ett årtusende tillbaka hopade tradition, så lärde reformatorerna, har intet förbindande anseende, blott ett timligt, förgängligt värde, emedan den blott är menniskoverk. Den måste vara underkastad att alltid ånyo och af hvem som helst blifva betviflad, renad och förbättrad. Så blef den fria forskningen ställd emot autoriteten, emot kyrkans autoritet hvar och ens, äfven lekmannens fria forskning. Den fria forskninen i skriften. Här, ur den första kristendomens friska källa skulle den kristliga församlingen åter dricka, hvar och en sjelt söka och tillkämpa sig sin tro, och fritt, med sjelfförtroende undersöka och mäta allt hvad kyrkan någonsin lärt med den sanningens måttstack. som han här funnit. Så blef au