nn Pn nd ST Te OR aktiska behofven hos de nutida, d. v. s dessa moderna kristna, som utgöra en sto del af hennes medlemmar. Jag säger dett: isynnerhet med afseende på de tvenne huf vudpunkter: läran och författningen. Hvad läran beträffar — men härvid tän ker jag alldeles ej uteslutande på predika eller öfverhufvud på den direkta läran — måste kyrkan tala till de verkliga kristna hvilka hon bar framför sig, icke till krist från förgångna sekler. Jag menar: hon må ste tala till nutidens kristna såsom de verk. igen äro, tala till dem så att dessa ocksc kunna fatta och förstå henne, alltså på dera. eget tungomål, med begagnande af deras ege uttryckssätt, i öfverensstämmelse med dera: egna tankar och känslor. Detta är det talande med tungomål hvaraf vi nuförtiden hafva behof. Alltså icke enligt de tankar och formler, hvilka för mer än tusen år tillbaka en kristenhet, hvilken vi äro så olika som möjligt, har tillskapat sig för sitt bruk, öfverhufvud icke i hvad Isom helst för några författningsmässiga tankar och former, med ett ord: icke på dogmatiskt sätt. Våra samtida känna också ett behof af undervisning genom kyrkan, och detta till en del ganska lifligt, men detta dess behof är ett helt annorlunda. De befinna sig I gentemot de ojemförligt stora historiska fakta, genom hvilka en gudomlig uppenbarelse kommit till verlden. Att öfvertyga sig om att de äro faktiska och att lära förstå dem så riktigt och fullständigt, som det är möjligt med de oss till buds stående medel (och dessa bada saker låta ej åtskilja sig), detta är deras behof. Dertill må då kyrkan vara dem behjelpliga efter bästa förmåga genom biträde af hennes andliga såsom de i detta särskilda hänseende sakkunniga. Men detta kan hon blott med det medvetande, å ena sidan, att det här är frågan om problemer, hvars fullständiga lösning ej ännu på länge är funnen, och äfven ej kan vara funnen ännu, och å andra sidan, att det för utforskandet af desamma blott gifves en lag: fordran på omutlig sanniovgskärlek och den mest oförskräckta ärlighet, hvilka allena äro samvetsgrannhet här. Kyrkan måste på detta område ej blott lemna friheten ostörd utan uttryckligen taga densamma i sitt kärleksfulla och verksamma , friheten sonr är den odändvikliga en af verklig tro. Ty denna är alldeles j tänkbar utan tillsammans med den glada tillförsigt att dess föremål genom den strängaste undersökning endast skola befinnas alltmera vissa, större och heligare. Denna underas eget personliga behof af vetande utan för hela församlingens behof. Den icke-teologiska församlingen har derföre å sin sida en rättighet att få veta, hvilka resultat det teologiska arbetet bragt i dagen. Att detta ej undanhålles densamma är utomdess en uttrycklig fordran af den protestantiska principen. Försummar kyrkan, vare sig af beqvämlighet eller ängslighet, att göra icketeologerna bekanta med resultaten af hennes vetenskapliga forskningar, huru skola dessa då kunna intressera sig för denna lärarinna som hon må lära buru ifrigt som helst, dock blott lär för sig sjelf. Vår kyrka har under de sistförflutna menniskoåldrarne i detta hänseende tyvärr nästan ingenting gjort och detta är ej en af de minsta orsakerna dertill, att de, hvilka hafva ett lefvande behof af vetande, och just kristligt vetande, blifvit så likgiltiga emot henne. Detta måste blifva anvporiunda, och sakens, af mig visserligen ej örbisedda, utomordentliga svårighet kan ej vara något giltigt skäl deremot; ty det är här frågan om ett verkligt lifsbehof för kyran. Ar saken ej utförbar, så kan kyrkan öfverhufvud icke längre bestå. Det måste göras särskilda föranstaltanden just uttryckligen för detta ändamål, sammankomster utom de vanliga för gudstjensten, hvilka äro expres bestämda för meddelande och afhandlande af dessa ting, egentligen så kallade Conferences, och en för detta ändamålberäknad litteraturren måste så godt som nyskapas. Den allarliga goda viljan kan uträtta mycket och de a männen dertill måste så småningom Idas. Ty till att vara tjenare i en kyrka, som så uppfattar sin uppgift, fordras mycket; men derför vinner också ett andligt embete, som uträttar sådana tjenster, en betydelse, ett värde och ett erkännande af en i samma förhållande högre vigt. , Jag kommer nu till js moderna kristnas behof. Genom denna måste alltså i kyrkan och vid dess ledning skaffas behörigt inflytande åt den verldsliga kristendomen. I denna ligger i vär tid kristendomens egentliga lifsfrön, icke i den kyrkliga kristendomen, i det verldsliga, och icke i det andliga ståndet. Detta är den moderna öfvertygelsen. Men dess konseqvens är att kyrkan ej får vara en teolog-kyrka, ej en presterskapets kyrka, utan måste vara en kyrka för församlingen. Dess ledning får uiltså ej hufvudsakligen ligga i teologernas händer, hvilka nu en gång till följd af deras yrkesbildning bedöma de kristliga tingen reträdesvis från kyrkans ståndpunkt, men st derigenom i kristendomens närvarande bedöma dem skeft. Detta är den s. k. amlingsprincipen, som äfven fordrar, att attningen gifver möjligast fria spelrum, och möjligast uttryckliga anledning till sjelfständigt deltagande från de enskildes sida i cyrkans organiska lifs förrättningar. Men ger kyrkan blott en gång sina medlemnars sjelfverksamhet mera i anspråk för ina uppgifter, så visar erfarenheten att äfven dessas deltagande för henne ej uteblifver. Ju friare hon organiserar sig desto säkrare kola kyrklig allmänanda, och patriotism upp,lomstra F). dersökning är kyrkans teologiskt bildade tjenares sak, men dessa forska ej endast för yrkans författning.. Åfven denna måste modifieras enligt dessa l: