åt hans uppfostran, aldrig lemna honom och; offra åt honom alla min ålders fröjder; ja, hvarje förströelse, som han icke med rent sinne kan njuta tillsammans med mig. Han skall bli en tygel för min egen ungdom; det mål, för hvilket jag skall arbeta. Då jag uppfostrat honom skall ni bestämma öfver hans framtid eller lemna denna omsorg åt mig. Jag skall i så fall adoptera honom och afsäga mig hvarje annat familjeband... svara! antager ni mitt förslag ? Då jag erbjöd mille Merquem detta offer lydde jag ögonblickets ingifvelse, viss, att i kärlek denna är den enda rätta, och kännande inom mig att ju mer man hängifver sig, ju mera är man i stånd att hålla ord. Hon satte sig på en hvit marmorbänk vid kanten af dammen midt ibland svanorna, hvilka tycktes afundsjuka om henne, äfven de, och trängde sig omkring bänken som om de icke unnade mig en plats der. Om jag sade er att ert förslag förvånade mig, började hon, så skulle m söka tvista med mig igen, men jag skulle i alla fall vilja veta huru denna ädla och vackra ide vaknat hos er. År det af tillgifvenhet för mig som ni vill ha bort den lille skeppsbrutne? Uppriktigt sagdt, ja. Detta är förnämsta skälet. Tillgifvenbet smittar, och, ser ni, jag har dessutom ända tills nu fört ett föga gagnande lif. Oss emellan sagdt har ni från första gång jag såg er lagt grunden till de meddelanden jag i dag gjort er. Ni har sagt att ni visste mig vara aktningsvärd och ni har tillåtit er att högakta mig utan att fråga mig till råds, och jag har varit pog djerf att genast högakta er tillbaka. Jag led icke af denna er oförtjenta godhet, ty jag såg Iramför mig i andanom en framtid som skulle bli bra mycket bättre än det förflutna, eme