verkan, men säkerligen också endast då Härvid beror det nu visserligen i hufvudsaken på kyrkan sjelf, men allt kan hon ensan ej uträtta, utan äfven de för henne främmande vordna tillfaller en stor del af denna uppgift, isynnerhet de klasser af samhället, hvilka dessa mestadels finnas. Låtom oss således göra för oss något tydligare, hvad som måste åstadkommas å båda sidor. Jag talar först om kyrkan. Hon måste framförallt ärligt och med klart medvetande sluta fred och vänskapsförbund med det moderna kulturlifvet, måste fatta uppriktigt och gladt förtroende till detsamma, i det hon öppet i detta kulturlif erkänner kristendomens eget verk. Hon måste göra klart för sig, att i nutiden på denna verldsliga, d. v. s. sedliga kulturs område, just försiggår kristendomens verkligen fortskridande verksamhet, Frälsarens egentliga verk, under det att på det kyrkliga området uppenbarligen redan sedan århundraden tillbaka en verklig utveckling och nybildning icke mera eger rum. Endast då, när kyrkan kan förmå sig härtill och öppet erkänner detta, kan hon åter komma att letva i fred och vänskap med våra bildade, ja, med värt folk öfverhufvud; endast då kan värt folk åter börja att älska kyrkan. Ty vårt folk skall å sin sida aldrig åter afstå från sin dyrbaraste eröfring; det skall aldrig låta öfvertyga sig att de åskådningar och de sträfvanden, i hvilka det känner sig såsom i sitt egentliga element, äro okristliga, eller till och med antikristliga — att Herren Jesus anser dem såsom varande främmande för sig och för hans nådefulla afsigter med vårt slägte och deremot anser såsom sin egentliga sak det som utgör kyrkans förnämsta verksamhet: uppställandet och antagandet af dogmatiska lärosatser, liturgiska föreskrifter, asketiska handlingar, pietistiska öfningar o. s. v. Vårt folk Kan aldrig med godt samvete omfatta den meningen, att man som uppriktig kristen ej kan vara en på den nutida vetenskapens resultater troende menniska och såsom sådan menniska ej en uppriktig kristen. Härvid är likväl en inskränkning nödvändig. Kyrkan kan nemligen blott erkänna det moderna kulturlifvet under det uttryckliga förbehåll, att detsamma underkastar sig Herren Kristi och hans andes tuktan, och erkänner kyrkans rättighet och skyldighet, att för sin del utöfva denna tuktan. Ty för det myckna okristliga, hvarmed detta kulturlif ögonskenligen, och till en del på bj taste vis är befläckadt, kan och far kyrkan visserligen ej tillsluta ögonen under förevändning, att man under kristendomens tidigare stadier har varseblifvit de samma fläckarne och till en del ännu svartare. Just vid värt moderna kulturlif kan ju en mångfaldig förorening genom okristliga elementer redan derföre ej uteblifva, emedan detta lif ännu endast dunkelt inser sitt faktiska samband med kristendomen. Härpå måste kyrkan alltså framföra!lt med alla sina medel verka, att den nutida kulturen kommer till klart medvetande derom, att den är väsentligen ett foster af kristendomen. Tärvid skall kyrkan ej heller stöta på oöfvervinneliga svårigheter. Ty så snart vårt kulturlif blott en gång kommer att röna uppriktigt erkännande och bjertlig sympati fran kyrkans sida, så skall det också gerna underkasta sig hennes uppfostrande inverkan, om den annars förståndigt utöfvas. Det skall ju snart nog blifva varse, huru väl det dervid befinner sig. Men vid blotta erkännandet af det nya kulturlifvet får kyrkan naturligtvis ej stanna, hon måste äfven genom handling gladt deltaga i detsamma och, så långt hon med sina religiösa medel det förmår, stå hjelpande vid dess sida. Alla ädla sträfvanden på det offentliga lifvets område böra få glädja sig åt kyrkans deltagande, medverkan och skydd. Hon måste göra sig fruktbärande, allmännyttig äfven i det verkliga lifvet; nu anses hon af många, och just ej af de sämsta, för att vara sysslolös. Just derigenom, att hon hjelper till att bygga i statslifvets sfer (detta uttryck taget i dess mest omfattande mening), bygger hon, vid Kristi verks nuvarande historiska ställning, verksammast på Herrans rike. Och just härigenom sätter hon sig i stånd att verkligen igt inverka på dessa lefnadskretsar, på folklifvet i allmänhet, renande, rätlande, botande dess skador. Ställer hon sig deremot fiendtligt emot statslifvets sträfvanden, isynnerhet hvad frihetsvandena och de med dessa i närmaste förbindelse stående industriella sträfvandena beträffar, gör hon sig till allierad med den politiska och sociala reaktionen, huru skall då ? vårt folk kunna fatta förtroende till enne, till henne som icke har något hjerta för dess dyrbaraste intressen — och dessa äro dock sådana, att de verkligen förtjena att högt värderas — ja, i hvilken det ser dessa intressens bittra fiende ). Och hon skall ej gå miste om frukten af den omsorg hon egnar det offentliga lifvet, ty dess förkofran återverkar ofelbart på hennes egen. Redan nu är det ju ett erfarenhetsfaktum, att i de delar af vårt fädernesland, i hvilka statslifvet kraftigast har utvecklat sig och djupast inträngt ibland folket, äfven intresset för kyrkan, och dermed tillika för kristendomen, på det tydligaste åter upplifvats. Jag går vidare. Erkänner kyrkan ärligt den moderna kulturutvecklingen, så måste hon pu äfven ordna sina egna inre förhållanden på ett sätt, som verkligen motsvarar del! ) Isynnerhet framhölls, buru kyrkan eller fastmera flera andliga genom ett rått motstånd icke blott emot de förvända sträfvandena, utan ocks riktning, äfven i dess berättigade och pri rda sträfvanden hade bortstött de bildade samtidas sinnen ifrån sig — huru en kyrka, som förnekar hela den moderna bildningen, alla vårt sekels andliga eröfri emot hela våra tid Fo