SR om MM re AA punkten afslogs, men femte och sjette punkterna godkändes. Särskildt påyrkades af hr JNördenfelt ett tillägg till ofvanstående punkter, med bestämmelse derom, att såsom vilkor för teknisk undervisnings åtnjutande borde företes vitsord om ådagalagd fallenhet för yrket. Detta förslag förordades af hrr Hazelius och Arrhenius, men blef, på yrkande af hrr Bergstedt och Beckman, afslaet med 19 röster mot 10, som afgåfvos för hr ordenfelts förslag, Andra kammaren. Hela förmiddagens plenum upptogs af behandlingen af särskilda utskottets utlåtande i anledning af hr Björcks motion om åtgärders vidtagande till besparing i utgifterna för den civila administrationen samt med grunder för ett sådant ändamåls vinnande. Diskussionen öppnades af hr Kinmanson, som noti ett särdeles fullständigt och sakrikt anförande, på samma gång han lemnade utskottet det största erkännande för det svåra arbete detsamma på så så kort tid genom sitt utlåtande utfört, mot detsamma framställde åtskilliga anmärkningar, såsom att utskottet ej uppdragit rätt skilnad mellan de udiciella och administrativa målen, att förut väckta örslag om hänskjutande till högsta domstolen af en del besvärsmål, som nu afgöras af regeringen, alltid fallit, att någon förändring i kammarkollegii domsrätt ej borde ifrågakomma förr än våra jordeböcker blifva färdiga och våra skatteförhållanden förenklade, att de administrativa målens förtflyttning till ortmyndigheterna skulle medföra en mängd olägenheter, att den ministerstyrelse som utskottet föreslagit ej vore önskvärd, att genom införande af byråer departementschefernas ansvarighet skulle blifva större än hvad den nu är, på samma gång deras göromål komme att ökas och derjemte skulle de bära ansvaret för en mycket stor penningförvaltning, samt slutligen, att antagandet af utskottets förslag skulle åstadkomma en rubbning i hela vårt statsskick, emedan sjelfva andan, som genomår våra grundlagar, ej ens skulle kunna bibehålfas. Tal. kunde ej godkänna utskottets förslag, men framhöll såsom önskvärdt ordnandet af besvärsmålens handläggning, sammanslagning af landtoch sjöförsvarsdepartementen, en lämplig fördelning af arbetet inom statsdepartementen, förenkling i vårt skatteväsende och centralisation af statens penningförvaltning så ordnad att den göres lätt öfverskådlig och så förenklad att vid hvarje års slut en lätt sammanföring i rikshufvudboken må kunna göras och med dessa förenklingar ansåg tal. att administrationen i sin helhet skulle föras betydligt framåt. Af talarens anförande framgick i allmänhet anslutning till reservanternas förslag, hvilket i lördagsbladet meddelades i sin helhet, och tal. slutade äfven med att yrka bifall till detsamma. Hrr Falkman och Staaff instämde med hr Kinmansson, hvarjemte den senare klandrade utskottets utredning så till vida, att det ej på något enda ställe i betänkandet framlagt någon bevisning för att förslaget skulle, såsom dess rubrik antyder, åstadkomma någon besparing i utgifterna för administrationen. Hr C. A. Larsson ansåg, att då nu ett verkligt förslag framkommit, åsyftande förenkling och billighet, man äfven borde bifalla detsamma. Hr Björck sökte visa ohållbarheten af de anmärkningar, som af den förste tal. anförts mot utskottets förslag och upptog till besvarande de hafvudsakligaste af dessa anmärkningar. Talaren yttrade, i afseende på gränsen mellan de judiciella och administrativa målen, att grundsatsen är att den ene parten ej skall döma öfver den andras rätt och sålunda kunde ej den gräns, som den förste talaren uppdragit, hvarigenom enskildes mål mot kronan eller kronans mål mot enskilde skulle vara förvaltningsmål, vara riktig, ty derigenom skulle man komma att bibehålla hvad man nu hade. Tal. kunde ej af grundlagen finna att regeringen egde domsrätt i förvaltningsmål utan trodde grundlagen stadga att denna domsrätt, äfven i besvärsmål, skall af högsta domstolen afgöras. Den kollegiala förvaltningen har på sin tid varit den enskilde till skydd, men tal. ansåg att den jort omöjligt för regeringen att gå längre än de förvaltande verken velat. Tal. ansåg tiden vara inne att komma ifrån den nuvarande organisationen och, om man äfven skulle dröja med allt annat, vore angelägnast att de förvaltande verken upphörde att utgöra mellaninstanser. Just ifråga ym bibehållandet af de förvaltande verkens sjelfständiga ställning, hvilken utgjorde byråkratiens pgentliga bålverk, skilde sig reservanternas förslag från utskottets och af denna anledning varnade tal. för bifall till det förstnämnda. Tal. bestred len första tal:s åsigt, att ministerstyrelse kommer tt i landet införas genom antagande af utskottets förslag och fästade afseende på skilnaden mellan ministerstyrelse och departementalstyrelse. Tal. kunde ej finna att antagande af utskottets förslag skulle komma att medföra någon rubbning af vårt statsskick, ty man behöfde ej ändra mer i grundagen än nätt och jemnt så mycket som behöfdes ör åstadkommande af den ändring i förvaltningen, nan ansåge vara af nöden. Till svar å hr Staaffs sttrande om att ej utskottet framlagt något besparingsförslag, medgaf tal. att detta väl varit utfottets pligt, men ville likväl tal. ej ingå i annat svaromål härom, än att upplysa det han i motioren föreslagit en inskränkning i tjenstemannaperonalen af icke mindre än 40 proc., hvilket, äfven mm en och annan skulle få större inkomster, dock orde vara tydligaste bevis på att utgifterna skola allmänhet minskas. Antingen någon skrifvelse commer att afgå eller icke bar, fortfor tal., discussionen säkerligen ledt derhän att regeringen rån kännedom om de uttalade åsigterna och detta ore anledning nog att ej bifalla reservationerna, wvaraf skulle följa de centrala embetsverkens qvartående såsom mellaninstanser, hvarjemte ett bifall ill reservationerna skulle göra att regeringen unde svara att båda kamrarne vilja att oftaämnda verk skola qvarstå. Tal yrkade bifall till itskottets förslag. Statsrådet Bredberg fästade uppmärksamheten å att i den riktning motionären och utskottet fsett hade regeringen länge fortgått och att flere sevaltningsmål blifvit till domstolarne öfverlemade, men att sådana mål likväl förekomma der ådan tillämpning ej kunde ske utan att gifvasaning åt det gamla ordspråket summum jus summa uria Frib. v. Schulsenheim kunde ej se någon fara i tt antaga hvad motionären och utskottet föreslait och ansåg kollegialstyrelse ingalunda vara ett ilkor utan hvilket icke den allmänna rätten blefve ligodosedd, hvarföre tal. varmt förordade bifall ill utskottets förslag. Frih. Gripenstedt förordade ett bemedlingsförjag; enligtBhvilket reservanternas förslag skulle ifallas med ett tillägg i momentet a) af andra unkten, som lyder: vissa förvaltande centrala mbetsverk må kunna sammanslås,, — hvartill tal. öreslog det tillägg: eller förändras till underafelningar af regeringsdepartewmenten. Derjemte kulle till reservanternas förslag läggas 4 och 5 unkten af utskottets förslag. . Sedan härefter hr Sjöberg, ordförande i det särkilda utskottet, i ett Sakrikt anförande yttrat sig 5r utskottets förslag och dervid fästat uppmärkumheten på att reservanterna utgått från antaganet af de centrala embetsverkens bibehållande, varföre det vore bättre att, äfven med uppoftnde af skrifvelsen till K. M:t, uttala sin äsigt, å den med den nära förening, som nu eger rum vellan regeringen ocH representationen i alla hänelser skulle blifva känd och uppmärksammad af pgeringen, bifölls utskottets förslag genom voteng med 125 röster mot 13, som uttalade sig för eservanternas förslag. Eftermiddagsplenum. Till en början föredrogs och bifölls utan dis-J. si skottets utlåtande n:r 92, angående sådana af statskontoret förskottsvis a fan hyvillra statganslag ei hlifvit