Försös till svensk psalshistoria af Joh. Wilh. 1867) H. 9 och 10. (Stockholm, 7. Med förelicgande häften har den berömde vetenskapsmannen hunnit halfva vägen till det föresatta målet, vår nu gällande psalmboks hymnologiska undersökning, då de omfrutta redogörsiser för psalmerna 192—262. Det torde vara öfverflödigt att nämna, det äfven de nu utkomna häftena vittna om sammt grundliga forskning och omutliga kritik som de föregående. Att arbetet är ett hufvudverk inom den hymnologiska vetenskapen, torde vara temligen kändt; men deremot veta måhända ej alla, att det innehålhåller rikhaltiga bidrag till vår litteraturs och odlings historia samt vår bibliografi. Författaren har genomgått hela den tryckta och det allra mesta af den handskrifna svenska psalmlitteraturen och derigenom nödvändigtvis kommit att vidröra många punkter af allmänt intresse. Äfven förevarande häften lemna flera bevis härpå. Så har författaxen bland annat uppdagat en för Sverc vitterhet hittills okänd skald i riksrådet saostaf Adolf Hiärne, yngste son till den namnkunnige Urban och sålunda medlem af en särdeles vitter slägt. Han har i handskrift efterlemnat en större samling Verser gjorda vid åtskilliga tillfällen, bland hvilka finnas två af de i vår nuvarande psalmbok införda öfversättningarne (n:r 220, 236), den ena författad af hans broder, den likaledes som skald bekante kaptenen Johan Hiärne. Flera dylika prof skulle kunna framdragas, såsom egendomliga anekdoter om psalmers användande vid en mängd tilldragelser o. s. v. Det är i hög grad att önska, det den åldrige författaren måtte förunnas helsa och krafter att fullborda sitt stora företag, ett af dessa förträffligt utförda arbeten, som kunna sägas vara gjorda en gång för alla, en grundval, på hvilken kommande forskare med fast tillförsigt kunna bygga.