höjande eller nedtryckande inverka på ar. meas moral är just också hvad vi skulle ans mest karakteristiskt för vår författare. De ive äfven ur denna synpunkt han behandla: och bedömer frågan om företrädet af gamle eller unga soldater och armåns rekrytering allmänhet. Det är ej här endast den upp: lyste militären, utan framför allt den patriotiske medborgaren som talar. Yan skull helst vilja ha den allmänna värnepligten tilllämpad i hela sitt omfång, och han anför d kraftiga, väl kända skäl som tala derför Men med den nödvändighet, hvari Frankrik är försatt att hvarje ögonblick vara krigsrustadt, vågar han ej föreslå en så genomgripande förändring af de nuvarande förhållandena, som skulle fordra en längre tid föl sitt genomförande. Men han önskar icke ddesto mindre en ständig omsättning af ungt ananskap, och detta ej blott för att upprätthälla spänstigheten och den ungdomliga entusiasmen hos trupperna, utan äfven för att bevara det nära samband och den oupphörliga vexelverkan emellan nationen och armöån, hvarpå han lägger den största vigt. I ett kapitel, med titel Unga och gamla soldater, skildrar han den utveckling den unge soldaten har att genomgå, hans nedslagenhet under den första tiden, det intresse och den ifver han, under en god och förståndig ledning, småningom fattar för tjensten och den deraf alstrade, och under ett fälttåg befästade krigiska andan. — — Så ba vi, säger författaren, den gamle soldaten, icke den som folket drömmer om och som skapas på ett konstmässigt sätt, i det man låter honom gråna i tjensten. Nej, min gamle soldat är en ung man. Han har både i moraliskt och fysiskt afseende hela ungdomens spännkraft, dess tillförsigt och dess illusioner. Han är full af kraft och har en brinnande hederskänsla. Han har visserligen icke för afsigt tt skänka fäderneslandet en enda dag uter de år som lagen fastställer som hans tjenstetid, ty högre och äldre förbindelser kalla honom tillbaka till hemmet; men dessa är egnar han det helt och hållet utan någon beräkning eller inskränkning. I fredstid för han en ordentlig och exemplarisk lefnad, i kriget är han alltid färdig till uppoffringar. Han blir hänförd när hans general talar till honom om fädernestiandet, och det är han, som trots sin instiaktmässiga böjelse för verksamhet och rörlighet, med tålamod finner si i det pinsamma väntningstillståndet i löpgrafvarne, der döden träffar honom med geär för fot. Tan arbetar energiskt, lider tåligt, och. är när han hemförlofvas ingen annan belöning för sina ansträngningar än — ett br;vis om godt uppförandes Krigstjensten är med ett ord för detta slags s endast en öfvergående pligt mot samhället som, han samvetsgrannt fullgör, och hvaraf hun i utbyte får en viss lyftning och adel i vänkesätt. Han känner sig oupphörligt som sitt lands försvarare och ingenting annat. Helt annat blir deremot förhållandet daten, efter utgången tjenstetid tar ny tulation. Ian blir då en legd krigar: de olater och laster som åtfölja g: mslifvet och krigstjensten, när de blifva ett betaldt handtverk, dröja ej att infinna sig. För fattaren skildrar äfven denna sida af krigarlifvet och bortrycker obarmhertizt den nimbus som i den allmänna föreställningen omger veteranerna, de gamla grognardernan, I följd af den allvarliga. på sakernas verklighet utgående svupunkt, hvarifrån han betraktar krigaryrket, uttalar sig fö fven särdeles kraftigt mot all onödi rfattningar. Alla lagar och författningar rande armen vill han ha enkla och bestämda, och allt det korporalsmässiga och invecklade i exercis och manöver, som ännu reglementena i denna väg, bannlyst. F flict och väl värdt att beaktas af hvilken armå som helst är äfven hvad han yttrar om befordringsväsendet och undervisningen inom armen, förberedelsen till krig, dea paniska räckelsen samt hans tankar om sammansättningen och utrustningen af de särskildta vapenslagen. Slutligen ger han i några korta och mästerliga drag en skildr af huru det tillgår i en batalj — den ve liga bataljen, ej den som tecknas Jå Ti hand. Detta kapitel är rikt på lärdomar, som röjer den erfarne menniskokännaren ej mindre än krigaren, som sjelf luktat krutrök. Boken inledes med en varm och liflig minnesteckning af marskalk Bugeaud, författarens läromästare i kriget. Af de båda öfversättningarne ge vi utan tvekan företrädet åt. den förstnämnda, såsom förrådande en mera öfvad och säker hand.