vackra bedjande engel, samt framför den ar dra en kolossal, eftektfull porträttbyst i konstnären, modellerad af bildhuggaren Peter Bland de närvarande ågos, utom akademier medlemmar samt öfriga äldre och yng konstnärer, konungen och drottningen, mini strarne, riksdagens talmän, universitetet rektor, Kjöbenhavns öfverpresident m. f r samt en talrik samling afrepre sentanter för den stora krets som älskat oc beundrat den aflidne mästaren i hans mång sköna verk. Sedan studentsångföreningen afsjunit del första af neda ående sånger ,— begge a Ploug, melodierna af Heise — trä trädde prot Höyen framför bysten och höll ett kort min. nestal öfver den döde. I några få drag skildrade han Bissens egendomlighet son menniska och konstnär och visade huru der senare hade sin rot i den förra, huru han: stilla, anspraklösa, sanningsälskande natu ä i konsten gaf sig uttryck som der ärliga öfvertygelse om det rätta hvaraf alla hans verk bära prägeln, den sjelfförnekelse eller rättare sagdt sjelfkännedom hvarmed han bortvisade allt som ej öfverensstämde med hans eget konstnärsväsende och det som han ansåg för sin och konstens uppgift. Tal. erinrade om Bissens utomordentliza förmaga att genomtränga personligheten och gripa det individuelt bestämmande i denna. Hans område var så rikt som det sällan finnes: det sträckte sig från forntiden till nutiden, från det gamla testamentets stränga historiska allvar till det danska folkets enkla, friska segerglädje, från Moses med lagens taflor till landsoldaten med den utspruckna bokgrenen; men hur olika än ämnet var, var dock uppfattningen alltid lika trogen, ärlig, kraftig och sann. Hans öga och sinne voro öppna för barndomens oskyldiga skönhet och den unga qvinnans blyga behag; men konstens allvar drog honom ofta bade högre och djupare, till framställningar der mannens kamp qvinnans smärta funno uttryck. Som sköna vittnen på hans uppfattning af en konstnärlig uppgift stå de aderton figurerna på Drottningtra opan i Kristiansborgs slott. Thyra Danncebod, Dagmar, Margaretha och Philippa stå här omgilna af qvinnor, som ej äro abstrakta symboler, utan lefvande poetiska uttryck för qvinnans ädlaste känslor. I Bissen förenades konstnären och medborgaren, och han rlek till fäderneslandet var ej mindre star n hans lek till konsten. Hans hjerta slog varmt för Danmark i dess ljusa och mörka daga och hans verkstad var en valplats, der ven han kämpade för dess är Derom vittnar landsoldaten och mänga bilder art danska män från Tycho Brahe till konung Fredrik den sjunde. Men vid sidan af de nordiska gestalterna ite äfven andra fram under; ans händer, hemtade fran den grekiska forntiden, som ej kunde vara tillsluten för en sådan konst ra. Från ITiomerus, Sofokles och uripic s hemtade han sina mäktiga och sköna framställningar af Ore, Filoktet, Achilles, af Elektra, Ale ntigone, s atyer som på O i de mest olikartade stämningar och vittna om konstnärens förmaga att intränga i det ö Under en sådan produktivitet nerhet efter 1850 utvecklade som han vero porträttbysterna hans hvila. Hans mästerskap är här ej öfverträffadt af någon, och både Heibergs själfulla tinhet och Thomanders gigantiska kraft förstod han att ge uttryck i marmorn. — Bissen var älsklig som konstnär och älsklig som menniska. Hans sen var som en klar stilla ström, som, tf orubbad, med samma trohet återger bilden af blommorna på stranden och klippornas hårda kanter, och i hvilken himlen med sina mångfärgade sk speglar sig. Han var ursprunglig sen målare, och liksom han under tidigare dagars sjukdom tecknat många, änuu bevarade reletkompositioner, alla föreberedelser till den stora reliefen på Kristiansborgs slott, så återkom äfven under hans senare är denna lust för att teckna ofta som ett minne från ungdomen, och med blyerts eller penna utkastade han många små skizzer, barndomsminnen, husliga scener :; och figurer eller folklifsbilder från Italien, der han så länge och så gerna lefvat. Hans konstnärskraft var till hans lefnads slut oför-5 vagad, och de sista arbeten han frambragte ; voro lika kraftiga och sköna som de tidigare. I Af dessa verk och af Bissens minne, som jt Danmark skall troget gömma, skall ännu d uppväxa månget skott till fäderneslandets ära. Detta, säger Dagbladet, hvars skildring af9 festen vi härofvan lånat, var ungefär inne-ly hållet af prof. Höyens tal. Det var ett ädelt 5 vittnesbörd om en ädel konstnärs värde och 1 bidrog genom känslans och öfvertygelsens å mA st HO enkla vältalighet att gifva minnesfesten öfver i Bissen den prägel af uppriktigt allvar som s gör intryck och stannar 1 minnet. 0 Den ofvannämnda kantaten af Ploug var af följande lydelse: g v I. P Hvor var det Liv ei rigt og smukt, Vv Som ved den friske Gravhöi standsed! u En Abild, fuld af Yduns Frugt, a Hvorunder lyse Alfer dandsed! i