all stratia och 1 dess ställe öfverlåtit åt riksdagen att, sedan vid laga domstol utredning skett, afgöra buravida någon åtgärd bör vidtagas eller icke. Detta i afseende på 106 :n. Om nu utskottet, efter granskning af statsrådsPoorokollen, finner ingen anledning att tillämpa 06 S, så är dermed klart, att utskottet icke ansett Tägon rädgifvare hafva gjort sig skyldig till något förbiseende af hvad lag bjuder, och någon fråga derom kan ej i sådant fall åt riksdagens pröfning öfverlemnas. Det återstår då för utskottet, att för riksdagen anmäla resultatet af sin granskning. Detta resultat kan vara att utskottet antingen anmärker, att stateråden uti sina rådslag om allmänna mått och steg icke iakttagit rikets sannskyldiga nytta, eller ock tillkännagifver vissa ärenden såsom ur principiel synpunkt värda uppmärksamhet, eller ock anmäler, att anledning till tillkännagifvande af ena eller andra slaget saknats. Man har visserligen bestridt utskottets rätt att göra anmälanden af regeringsärenden, som, utan att innebära anmärkning af Poskatfenhet, som R. FE. 8 107 omförmäler, böra fästa riksdagens u märksamhet för deras principiella betydelse. Må gon sådan rätt för utskottet, säger man, omtalas ej i S 106 eller 8 107. Häremot kan invändas, att, om i grundlagens bokstafliga föreskrift skulle sökas skäl för hvarje riksdagens rätt, skulle både interpellation och petition utom den ekonomiska lagstiftningens område vara otillåtna. För konstitutionsutskottets rätt att meddela resultatet af sin granskning, äfven om det ej leder till bestämd anmärkning, talar sakens egen natur; utskottet bör meddela riksdagen resultaten af sin granskning, sådana de blifva. Första gången konstitutionsutskottet efter det nya statsskickets införande afgaf memorial öfver sin granskning af statsrådsprotokollen, vid 1815 års riksdag, saknades anmärkningar, statsrådens embetsverksamhet berömdes, men med tillägg af ett par meddelanden af genom praxis stadgade förhållanden, som borde rättas. Vårt statsskicks utveckling har ej så litet varit beroende af konstitutionsutskottets anmärkningsmemorialer, ej mindre i de punkter, som innehållit bestämda anmärkningar, än i dem, som blott afsett principfrågor. En mängd tankefrön i olika riktningar kunna således utströs och uppkalla frukter såväl hos regering som hos repriventation. Man har sagt, att de anmälda förållanden vittna om småsinthet, en beskyllning, som kommit hvarje konstitutionsutskotts anmärkningsmemorial till del, som innehållit anmärkningar. Att anmärkningarne äro detaljerade ligger i sakens natur, då utskottet har det åliggande att granska regeringsåtgärderna i detalj. en i små saker kunna ligga vigtiga principer invalverade. Hvar konstitutionsutskottet finner en sak, stor eller liten, som i sig innefattar en princip, så kan utskottet anse sig befogadt att sådant anmäla. Jag tror således icke, att utskottet öfverskrider sin befogenhets gränser, om det hos riksdagen gör dylika anmälanden, ty onekligt är, att man icke på annan väg kan bringa till riksdagens kännedom, hvilka principer af regeringen följas vid behandlingen af de och de frågorna eller ärendena. På samma gång jag sålunda ansett mig böra häfda utskottets rätt att göra anmälanden, vill jag åberopa hvad jag i min reservation anfört, nemligen: att utskottet bort tydligen uttala, huruvida anmälan inbegriper anmärkning eller blott en anmälan em ett ur principiel synpunkt uppmärksamhet värdt förhållande, och icke, såsom nu skett, undvika att bestämma anmälans beskaffenhet. Det är ur den nyss angifna sistnämnda synpunkten, som jag i min reservation förklarat mig gilla hvad utskottet i momenten 2 och 4 uttalat. j Hvad fjerde punkten beträffar, ansåg jag för min del, att, då regeringen tog i öfvervägande frågan om rang och värdighet mellan rikets embetsmän, det varit skäl att ställa denna sak på sin rätta ståndpunkt. Rang bör ej gifvas betydelse inom det offentliga området, annat än så vidt, som det uttrycker förhållandet mellan öfveroch underordnade tjenstemän. Hvad vidkommer andra punkten, så har jag ansett mig böra biträda hvad utskottet uttalat, ehuru jag ingalunda vill deraf taga mig anledning att framställa några anmärkningar emot vederbörande föredragande. Den fråga, som denna unkt berör, förtjenar största uppmärksamhet. et är för vårt försvarsväsende af största vigt, att dithörande ärende varda i rätt ordning behandlade och enhet i formerna bevaras. Hvad konunfl kommandoväg besluter i frågor rörande rigsadrhinistrationen, bör dessförinnan hafva varit till sina grunder eller generella bestämmelser föremål för utredning i statsrådet af samma person, som i kommandomål eger:expediera konunens beslut. Till kommandomålens natur hör, att e afse föreskrifter inom de gränser, som i regeringsväg med hänsyn till förvaltningen i dess helhet blifvit uppdragna. Detta är ock öfverensstämmande med 15 R. F. En högt aktad talare har bestridt, dessa måls egenskap att uteslutande afse rena verkställighetsåtgärder. Nyssnämnda 8:s 1ydelse, eller att de äro sådana konungen i egenskap af högste befälhafvare öfver krigsmakten till lands och sjös omedelbarligen besörjer, häntyder just på administrativa bestämmelser, hvarigenom de blifva verkställighetsåtgärder i öfverensstämmelse med hvad redan förut i statsrådet blifvit beslutadt. Hvad derefter i samma anföres om tillkallande af krigsråd för det fall, att ett företag synes grundadt på ovissa eller otillräckliga medel, synes jemväl häntyda på samma förhållande, nemligen att för de åtgärder konungen i sin nämnda egenskap af högste befälhafvare kan vilja anbefalla medel, finnes förut genom regeringsbeslut anvisade. Att kommandoföredragninen kan sträckas utöfver dess befogenhet och den 1 denna punkt framställda frågan således förtjenar uppmärksamhet, bevisas af att i denna föredragning inblandats ärenden af internationel beskattenhet. Exempel finnes derpå, att konungen i kommandoväg anbefallt åtgärders vidtagande, dertill utgifterna sedermera bestridts af medel anvisade på tredje hufvudtiteln. Vidare är att märka, att föredraganden såsom sådan i statsrådet har ett annat slags ansvarighet än departementschefen i kommandomål, ty i förra fallet eger han vägra kontrasignation, men icke så i det senare, der han blott får reservera sig. Genom en sådan reservation i kommandoväg har föredraganden fritagit sig från allt ansvar för regeringsbeslutet, hvaremot han, då beslutet fattats i statsrådet, icke är fredad från ansvarigheten med mindre, än att han, jemte reservation, tillika vägrar kontrasignation och sålunda förekommer beslutets verkställande. Jag öfvergår nu till att redogöra, hvarför jag icke kunnat instämma med konstitutionsutskottet i hvad det yttrar beträffande tredje punkten. Åberopande min reservation, får jag tillägga, att denna punkt ej angår en privilegiifråga, utan ett enskildt mål och dess formella behandling inför konungen j statsrådet, ett mål hvilket utskottet ej egt inför riksdagen i denna förm eller från den af utskottet intagna ståndpunkt anmäla. Utskottet har nemligen ansett ärendet icke vara lagenligt behandladt. Det säger, att föreskrifterna i 9 8 RB. F. icke skulle blifvit vederbörligen iakttagna. Enligt hvad jag förut utvecklat, hade utskottet enligt denna sin uppfattning bort tillämpa 106 8 och förordna åtal emot den konungens rådifvare, som föredragit ärendet. Men då utskottet icko tilltrott sig eller velat göra bruk af denna sin rättighet, synes det som om utskottet sjelf varit ovisst, huruvida det anmärkta förfarandet stått i strid med grundlag eller allmän lag. Med en sådan ovisshet i uppfattningen af frågans beskaffenhet, helst denna punkt innebär ett bedömande af regeringsärenden, rörande enskilda personers eller korporationers rätt, iakttagit största varsamhet i det formella förfarandet; således antingen ej framdraga denna punkt, om utskottet ansett rådgifvarnes förfarande lagenligt, eller, om utskottet ansett förfarandet af föredraganden hafva stått i strid emot 9 BK. F. eller det lagbud af allmän lags natur, som innehålles i Stockholms stads kommunallags 49 , beslutit användningen af 106 RB. F. hvarigenom lagtillämpningsfrågan kunnat fullständigt utredas, i stället för att, såsom ou är fallet, göras till föremål för olika politiska meningar i