ST SSVAM FAVYRUMD HUVLAUUV. BIEN EN EEONOMISET. Bankovinsten. Det är för besynnerligt, att vid hvar riksdag en kamp skall uppstå om bankovir sten. Det årliga resultatet af industriell företag, angifves genom behörigen reviderad bokslut. Detta är så vanligt att man borc hafva hunnit till en riktig uppfattning hvad som är vinst på rörelsen, och ej, såso! händelsen varit då bankovinsten behandlat vid riksdagen, förblanda vinsten med banker undfond. Ånsåg man ej bankovinsten ut göra en del af riksbankens egande kapita då den endast utgör den årliga afkastnin gen af detta kapital, så skulle man omöjlig kunna så lättsinnigt som nu sker förklar: att det är vådligt för riksbanken aflemn intjenad bankovinst. Bankofullmäktige sjelfv. mnderblåsa denna villfarelse och hafva til bankoutskottet ingifvit ett utlåtande i äm net, hvarom det mildaste omdöme, som kun. nat fällas, innefattas uti ett yttrande, at denna bankofullmäktiges skrifvelse sannolik blifvit expedierad i brädskan utan att hafv: bifvit inför bankofulimäktige behörigen justerad. Antagande detta vara händelsen fästa vi oss ej vidare vid förberörde skrif. velse, men tillåta oss i allmänhet. beklaga att bankofullmäktiges förtroende till riksbankens förmåga att kunna utan olägenhet aflemna en af dem sjelfva uppgifven, redan den 31 December 1866 Defintlig vinst på rörelsen, skall vara så ytterst ringa. Det måste kännas tungt och bekymmersamt att förvalta en stor penninganstalt, der allting blifvit så fastlåst, att bankinstitutionens egare ej kunna utbekomma den årliga afkastningen. Man kan visserligen säga, att det står 1 principalernas makt att anbefalla utbetalningen, och vi hoppas, att de skola begagna denna makt, öfvertygade som vi äro, att ingen fara är för hunden, utan att bankofullmäktige endast, velat visa sig hafva de låntagandes intresse för ögonen och ställt detta framför de kattdragandes. Annorledes låter sig svårligen förklara, att, då Kongl. Maj:t icke velat i den ringaste mån begära förhöjning af någon skattetitel, en riksdagsraaioritet med bankofullmäktige i spetser. vill undandraga staten en M:ts groposition påräknad inkomst af 600,000 mår blott för att med denna obetydliga summa förmena sig stärka riksbanken antingen genom att öka dess utlåning eller för sagde summa inköpa svårsålda obligationer. Vore en tydlig förklaring afgifven, att dessa märkvärdiga 600,000 rdr icke komma att i någon form utlånas, så är föga sannolikt, att riksdagsmajoriteten vid den gemensamma omröstningen skulle onödigtvis låta dem qvarblifva i riksbanken med fara att få sina egna debetsedlar ökade. Men genom att låta förstå dels att riksbanken löpte fara att ej kunna infria sina förbindelser, dels att lånebehöfvande kunde hoppas få lån, och slutligen att det s. k. privatbanksintresset kraftigt motverkades (medelst 600,000 rdr!), så lyckades man att få ihop en majoritet. Det finnes verkligen personer, tillhörande Dagligt Allehanda-skolan, hvilka kommit derhän, att man kan förmå dem att votera hvad som helst, blott man i rätta ögonblicket utropar: Ser ni ej privatbanksintresset! I hvad mån denna fråga berör privatbanksintresset skola vi strax visa. Afse bankofullmäktige att minska sina utelöpande banksedlar med 600,000 rdr, så erhålla de enskilda bankerna derigenom tillfälle, att, i fall allmänna rörelsen behöfver samma qvantitet rörelsemedel som förut, öka sina utelöpande banksedlar med 600,000 rdr. Häröfver lära de enskilda bankerna sakna anledning att beklaga sig och allmänna rörelsen kan skatta sig lycklig, att ej uteslutande bero af en bank, hvars styrelse uppgifver en vinst af rörelsen utan att våga tillstyrka densammas utbetalande. An vändes nu deremot de 600,000 rdr till obligationsköp, så lärer icke brist på obligationer deraf uppkomma, då man har sig bekant, att staten i en eller annan form måste upptaga nyttlån. Återstår således endast att med de 600,000 rdr öka riksbankens utlåning. Och detta skulle då vara en så väsentlig olägenhet för de enskilda bankerna? Man misstager sig betydligt häruti. Brist på låntagare är icke att emotse, och det är en verklig fördel för de enskilda bankerna, att riksbanken utlemnar lån af alla slag. Den prägel utaf assistance, som man af välmening satt på riksbankens lånerörelse, berättigar till att dit hänvisa de lån, som icke afse affärer, och som man följaktligen i de enskilda bankerna gerna undviker. Det är en uppenbar fördel för de enskilda bankerna, att en stor institution finnes, hvarest man ännu bibehåller de betecknande orden lånebehöfvande och låneunderstöd. I de enskilda bankerna måste man betrakta låns utlem