tant, endast behöfde tillkännagifva detta för sin chef, hvilken sedan bäst han kunde finge tillse, huru embetet under tiden skulle uppehållas. Det funnes ej för detta, liksom för öfriga fall, der vid tjenstledighet afdrag af lönen ifrågakomme, nägot bestämdt stadgande huru förfaras skulle. I allmänhet syntes hr Faxe ej gilla att afdrag gjordes å embetsmans lön, hvilken blifvit till riksdagsman utsedd, anmärkande att det låge en viss orättvisa deri. Så behöfde till exempel en landshöfding ej vidkännas ett öres afdrag å lönen under det att samma förmån ej komme t. ex. en skollärare till godo, Det påståendesom å motsidan framställts, att representanten skulle komma i något beroende till regerinn, derföre att regeringen bestämde om afag å lönen borde ske eller icke, kunde tal. ej tro vara allvarsamt menadt. En sådan obetydlighet kunde ej gerna inverka på en representants sjelfständighet. Efter att i korthet äfven hafva antydt sin mening om tredje punkten, med hänseende till hvilken han ansåg anmärkningen obefogad, hemställde han att kammaren måtte förklara, att memorialet ej föranledde till något dess yttrande. Hr Nordström vidrörde till en början förhållandet i andra konstitutionella stater, der representationen i svarsadressen på trontalet inlade hvad den ansåg anmärkningsvärdt och ministrarne för öfrigt interpellerades af riksdagen. Efter att hafva anmärkt, att konstitutionsutskottet vore en för vårt land egendomlig komite, som saknade motsvarighet i andra länders statsförfattningar, öfvergick han till en granskning af 106 och 107 8S. Läste man den förstnämnda, så funne man, att den gällde särskilda brott eller eljest skadliga beslut, med afseende på hvilka konstitutionsutskottet kunde ställa den eller dem som härför bure ansvaret inför riksrätt. .Granskade man åter den senare i med blicken fästad på den förra, så kunde man ej komma till någon annan åsigt, än att 107 afsåg en allmän karakter af regeringens eller någon dess ledamots åtgörande. Att en sådan uppfattning under ståndsriksdagarne ej gjort sig gällande var bekant, alldenstund enskilda mål framdragits, hvilket tal. ej trodde öfverensstämma med den tanke, som blifvit nedlagd i 107 . Skulle så vara, måste åtminstone anmärkningarne komma i en annan form, såsom faktiska bevis. Utskottet hade iakttagit mycken humanitet och liksom sagt: Vi ha den äran att göra dessa anmälanden, hvarvid det måtte hafva föresväfvat utskottet, att dessa anmälanden ej åfvo anledning till någon allvarsam åtgärd. Regeringens första ledamot hade också fäst sig vid den humana formen; men från sin ståndpunkt kunde tal. ej gilla en sådan uppfattning. Enligt hans mening måste man strängt fasthålla grundsatser, medgifvande tal. att, ur denna synpunkt betraktadt, skulle visserligen anmärkningar ej så ofta framkomma, hvilket han ansåg bättre än att göra dem i otid. Efter att ungefärligen i denna riktning ha yttrat sig i allmänhet, öfvergick han till de särskilda anmärkningspunkterna, hvarvid han i afseende på första punkten fäste uppmärksamheten derpå, att enligt grundlagen voro embetsmän valbara, och att arvoden beviljades icke åt de embetsmän, som blifvit till representanter utsedde, utan åt de vikarier, som uppehöllo embetet. Två meningar hade yppats i afseende på här föreliggande fall, båda lika dvri, att de saknade stöd af lag. För att påstå att en lag blifvit kränkt, fordrades att det funnes någon lag att kränka, men utskottet hade ej kunnat angifva någon sådan lag. I afseende på andra punkten anmärktes att utskottet förmenat, att anslaget borde vara bestämdt, innan uppdraget lemnades. Derom vore icke fråga, utan gällde frågan, huruvida grundlagen blifvit öfverträdd genom det sätt, hvarpå detta kommandomål afgjorts. I detta fall vore 15 tydlig och klar, enligt hvilken konungen kunde utfärda ordern utan kontrasignation. Skulle den ordning utskottet föreslagit anses nyttig och nödvändig, borde den införas i lag, innan man fordrade lagens efterlefvande. Med hänseende till tredje punkten redogjorde tal. för skilnaden mellan rättskipningen vid kollegial domstol och skipande af rätt i admibistrativ väg inom konseljen. Der röstas icke, utan statsråden gifva -endast sina meningar tillkänna, hvilket i detta fall iakttagits, förklarande hr Nordström, att det vore illa om anmärkningar af denna beskaffenhet oftare äterkomme, så länge konungens ställning, bestämd i I , icke berättigar härtill. Anmärkningen, hur mild den än var, innefattade ett opinerande öfver konungens beslut, ett memento, hvartill grundlagen ej gåfve någon rätt. Grefve C. G. Mörner vände sig mot hr Landgren, förklarande, att den grundsats han uttalat, skulle leda till ostracism oeh — godtycklighet. Konstitutionsutskottet hade rätt att granska statsrådets protokoller, men grundlagen tillät icke utskottet att blifva målare hvarken i ena eller andra falJet. Han yrkade memorialets läggande till handlingarne. Hr Storekenfelt sade sig dela utskottets mening i afseende på första punkten; om de öfriga ville han ej yttra sig. I andra kammaren öppnades eftermiddafen förhandlingar af hr Siljeström, som punkt ör punkt försvarade utskottets åtgöranden, anmärkande i afseende å den första, att riksdagsmannakallets utöfning för alla medförde uppoffringar och att embetsmannen ej borde försättas i en undantagsställning i detta afseende. I fråga om andra punkten erinrade han, att grundlagens föreskrifter i afseende å dispositionen af allmänna medel vore mycket noggranna och förutsatte städse hörandet af statsrådets ledamöter, således ej blott af en ledamot. Summan var denna gång obetydlig, men det kunde en annan gång, om det visade sig att det ginge an att så förfara, bli fråga om större belopp. Ett godkännande af förfarandet i det uti tredje punkten anmärkta fall skulle vara detsamma som en invitation till enväldet och godtycket att sätta sig ned vid vår konstitutio