EI RNA.) En berättelse af Marie Sophie Schwartz. Prestgårdsvägen gick öfver en stor slätt. Elna hade blåsten rakt emot sig, och snön piskade henne i ansigtet. Ovädret tilltog alltjemt, och Elna tyckte sig aldrig. förr ha varit ute i ett svårare väder; men hvåad gjorde väl det, hon skulle hinna fram till klockan fyra och oaktadt det var betydligt senare än modren väntade henne, skulle hon likväl hinna få allt i ordning till dess John kom: Han kunde icke komma förrän fram emot sex-sjutiden. Andtligen hade Elna hunnit till prestgården. Vägen, hon sedan skulle tillryggalägga, gick igenom en skog och borde blifva lättare att gå. Prostens voro till staden, för att hemta sonen, som var kamrat med John. Man väntade dem icke hem förr än senare. Adjunkten lemnade PElna tidningarne åt moren, att roa sig med under helgen och tillrådde len unga flickan att dröja i prostgården, till less de från staden väntade anländt, så kunde on få åka upp till Wiväg. Elna antog icke detta förslag, utan förslarade, att som hon nu endast hade tjugo minuters väg, ämnade hon genast begifva ig af. : Ni skall aldrig komma framp, förklarade kdjunkten. Här har snöat hela dagen, och la vägar äro igenyrda. ) Sö ÅA. B. nr 66 och 67,