STOCKHOLM den 21 Mars. Förhandlingarne om Dechargebetänkandet a i dag börjat i kamrarne. Då de vid midlagstiden afbrötos hade i hvardera kammaen ännu ytterligare sju ledamöter anmält ig att tala i ämnet. Vi angifva här i största korthet den rikting, i hvilken de talare uppträdt, som hitills yttrat sig. I första kammaren öppnades debatten af ustitiestatsministern frih. De Geer, som börade med den förklaring, att han så mycket nindre kunde ha någon anledning att uppda mot den form, i hvilken utskottet framtällt sina anmärkniagar, som denna vore len mildaste, som kunde utfinnas. H. exc. fvergick derefter till bemötande af de skäl, om utskottet anfört till stöd för de särskilda nmärkningspunkterna. Regeringens tillgöande i afseende å vikariatsarvodena för emetsmän som utöfva representantkallet ansåg 1. exe. stödja sig både på lag och billighet, ill bekräftelse hvarpå han anförde huru så veskaffade frågor under en längre följd af år blifvit behandlade. Med afseende å ersättningen åt de till Petersbutg beordrade offiserarne ansåg han all rättfärdighet uppsylld då den blifvit i grundlagsenlig ordning pehandlad. Utskottets uppfattning skulle leda ill den konklusion, att konungen skulle i ulltaligt statsråd begära tillstånd att vidtaga ;n åtgärd i kommandoväg, något som dock j öfverensstämde med konungens rätt att utöfva högsta befälet öfver rikets krigsmakt. Fill bemötande af anmärkningen deröfver, ati föredraganden ej yttrat sig i den unler K. M:ts pröfning dragna lagtolkningsfrågan i torgaffären anförde friherre De Geer, dels att sjelfva den fråga, som var å bane, var beroende på K. M:ts afgörande i administrativ väg, hvilket rättfärdigade ett försök å föredragandens sida att få tvisten bilagd, dels att de ledamöter af statsrådet, som icke yttrat sig i en riktning, motsatt K. M:ts beslut, måste anses hafva tillstyrkt detsamma. I rangfrågan åberopade friherren det kongl. prerogativ i afseende å meddelande af rangbestämmelser, hvilket funnes öfverallt, der det ej, såsom i Norge, vore konungen uttryckligen fråntaget. Utskottet hade för öfrigt ej förebrått regeringen något annat, än att den ej upphäft en nu gällande bestämmelse, under det utskottet medgifvit, att regeringen eljest gått i den rätta riktningen. Grefve E. Sparre flek härefter ordet och angrep utskottet derföre att det tillåtit sig framställa anmärkningarne, med en arrogans och i ett språk, som på ett välförtjent sätt gisslades af den följande talaren, hr Hazelius, som gillade utskottets anmärkningar i första och fjerde punkterna, men ogillade de i andra och tredje punkterna framställda. Hr Munck af Rosenschöld, konstitutionsutskottets ordförande, försvarade anmärkningen i 3:dje unkten (torgfrågan), som han i utskottet iträdt, äfvensom i allmänhet utskottets rätt att uttala sina åsigter rörande åtgärder, som utskottet fann anmärkningsvärda. Frih, A. C. Raab ville uttala ett gillande af anmärkningen i tredje, till förekommande af dylika tilldragelser i framtiden, men ansåg de tre öfriga punkterna böra läggas till handlingarne utan något yttrande. Grefve Henning Hamilton fann anmärkningarne obetydliga och ville att man ej genom att uttala ett gillande af den ena och ett ogillande af den ,andra skulle göra någon inskränkning i det rena frikännande, som han ansåg böra lemnas. Detta vore dock, tillade han, blott en juridisk form; men deraf finge ej den slutsats dragas, att förtroendet till den ene eller den andre af rådgifvarne kan vara mindre stort. För sin del ville har erkänna att så var förhållandet. 90 R. F. hindrade visserligen en granskning af regeringens åtgärder utöfver det område, som af konstitutionsutskottets betänkande anvisades; men han trodde sig likväl kunna uttala, att då statsmaskinen för närvarande ej befinner sig på det förflutnas jemna stig, utan på ett lutande plan, eller, likasom Semiramis trädgårdar, så att säga hängande i luften, så vore det nödvändigt, såvida den ej skall råka i en hejdlös fart, att hos regeringen funnes ej blott det inre samband, pa bristen hvaraf de senare dagarne lemnat ledsamma bevis, utan äfven den kraft, som förmår hejda rörelsen, då så behöfves, samt inger aktning och förtroende. Svenska folket älskar högt sin reering, men älskar också att känna styrka i de händer, som hålla statsrodret. Man kan egna aktning åt älskvärda enskilda egenskaper, men sitt fulla förtroende skänker man blott åt den kraft, som kan försvara både sina åtgärder och sin ställning. Hr Almqvist yttrade sig med icke ringa skärpa emot utskottet och yrkade betänkandets Negande till. handlingarne. Hr Rydin afhandlade utförligt konstitutionsutskottets grundlagsenliga befogenhet i fråga om anmälanden till riksdagen och gaf skäl hvarför han biträdt anmärkningarne i andra och fjerde punkterna och hvarför han ej kunnat biträda de båda andra punkterna. Slutligen yrkade hr Säve hela betänkandets läggande till handlingarne. I andra kammaren uppträdde först statsrådet frih. af Ugglas med ett anförande, i hvilket han hufvudsakligen vände sig mot den första punkten i konstitutionsutskottets memorial och förklarade att det deri anmärkta förhållande vore med gammal praxis öfverensstämmande. Hr Bergström uppträdde derefter med ett längre, om juridisk skarpsinnighet vittnande och mot konstitutionsutskottet mycket skarpt anförande, som gick ut på att visa det utskottets anmärkningar vore dels oriktiga, dels fullkomligt värdelösa och yrkade att betänkandet med ogillande måtte läggas till handlingarne. Hr Witt sökte också adagalägga att anmärkningarne vore småaktiga och apellerade med värma till den tacksamhetsskuld, i hvilken landet stode till