förse elefantjägarne med deras behof och derem sända boskap, elfenben och strutsfjädrar till Ca Allt gick -väl till en början och mer än en hjor nedsändes till Cap öfver Orangefloden. Men n började ett olyckligt krig mellan damarerna oc namaquerna. Åndersson var bosatt i damarern: land, hade af dem njutit gästvänskap och anså dessutom att damarerna hade rätten på sin sid: Då derför kriget lutade till namaquernas förde och damarerna voro nära att blifva underkufvad af sina starkare och mer krigsdugliga granna ställde sig Andersson i spetsen för damarerna, för såg dem med eldvapen och ammunition, inöfvåd dem i ordentlig krigföring och ställde sig slut ligen i spetsen för dem såsom deras krigshöfding Damarernas sjelfständighet blef äfven härigenor räddad, men segern var dyrköpt för Andersson Namaquerna, hvilkas hätskhet mot Anderssoi kände inga gränser, uppsnappade Anderssons hjor dar den ena efter den andra och bragte honon härigenom från välstånd till fattigdom. Men här med var ej måttet rågadt. Vid ett anfall af na maquerna på den plats, der Andersson residerade blef han öfvergifven af sina fega vänner dama rerna, för hvilka han offrat så mycket. Men uta att förlora modet, kämpade Andersson med de få som förblifvit trogna, mot öfvermakten, tills ex kula krossade hans ena ben. Huru Andersso kunde undkomma med lifvet ur denna strid, hardt nära ett underverk, då man betänker na maquernas bhämdlystenhet. Genom sin trogna hu strus och ett par vänners hängifna omsorger lyc kades Andersson att öfverlefva sitt svåra sär men då han nio månader senare anlände till Cap dömdes han af likarne på platsen att blifva en krympling för lifvet. Under sitt uppehåll härstädes sysselsatte sig den rastlöse mannen med ett nytt arbete, kaliadt Syd-Afrikas fåglar, ett praktverk i sitt slag. Men dess utgifvande fordrade större kapital, än den då utarmade Andersson kunde disponera. Den firma i London, Day Son, med hvilken Andersson underhandlade om verkets publicerande, fordrade 3000 pund sterlings garanti, innan den ville påbörja det dyrbara planschverkets tryckning. Genom subskription i kolonien och England lyckades dock Anderssonerhålla den nödvändiga garantien och verkets tryckning påbörjades, så att det torde kunna publiceras redan detta år. Men Andersson skulle aldrig bevittna detta arbetes utgifvande. Emellertid hvilade ej Andersson. Ehuru sjuk till kroppen och nära utfattig till följd af Damårakriget, Pegaf han sig ånyo 1366 i Maj tillbaka till Damara. — Till en början lyckades hans handel temligen väl, men snart började hans gamla fiender, namaquerna, röra på sig. De uppsnappade och qvarhöllo den ena af Anderssons sändningar af elfenben m. m. efter den andra, och slutligen såg han sig nödgad att upph med denna handel. Han beslöt z l nga nordligare och öppnade en handel mellan de hvite jägarne söder om floden Cunene och de portugisiska besittningarne norr om samma flod. Sista gången han blef sedd af någon från Cap var i Maj 1867. Hans helsa var då mycket klen, men hans beslut att framtränga norrut stod fast. Hvilka hans öden sedan voro, tills han den 4 juli afled, finner ni närmare berättadt i följande bref från en landsman, Axel Eriksson, hvilken åtföljde A. under hans sista resa, skrifvet till en annan svensk, hr T. G. Een, hvilken för A:s räkning uppehöll sig sydligare, närmare kusten. Detta bref, dateradt den 24 Juli, träffade Een i Oktober, och först i dag har det hit anländt. Så är en af de män död, som i fjerran trakter bidragit att med beröm sprida det svenska namnet. Hvad Andersson uträttat torde kunnaställas i jemnbredd med en Livingstone eller en Bruce. En närmare kännedom om det inre af sydvestra Afrika, ett land, som ligger a nära de europeiska kolonierna och dock är af dessa så litet kändt, är naturligen den a frukten af A:s arbete. Men det stannar icke härvid. En ömsesidig bekantskap leder till ett utbyte först af produkter och sedan af idter. Och det är på sådant sätt man kan säga, att en Spehe och en Baker eller en Andersson äro fö för civilisationen och kristendomen, äfven om de ej, lika med Livingstone, komma med bibeln i hand i den uteslutande egenskapen af missionär. Sådane mäns exempel mana ill efterföljd, oc ahända är den tid ej så längt aflägsen, då kristna hymner komma att ljuda, der man förr hörde endast skallet af vilda krigsrop. Men det är ett faktum, att, medan tionen gär med jemna steg framåt, inkräktande allt mera på de vilda folkslagens område, dukar det svaga reds pet derför under. Dock ma vi ej klaga, när en man ryckes bort, som mera än andra tjent mensklighetehs intressen. Snarare må vi glädja oss, att, sedan han utfört ett godt arbete för det allmänna, han slutligen funnit hvila fran de mödor, hvarpå hans lif var så rikt. Ara åt honom, som, glömsk af eget N . fa intresse, arbetade för menskligheten och j tröttnade, fäst motgangens hand föll tung på : honom. Och den ära han vunnit glädj sä mycket, den är ej ensamt hans, den vår, ty han var ju svensk BETEN RO SAO TE TE