sumenten och billiga lefnadskostnader grund: välstånd. Det är således af största vigt at söka gifva det sist anförda betalningssätte så stor utsträckning som möjligt, men dertill fordras att svensk mynt i alla former äl lika godt och att man icke infriar somlige riksbankssedlar med fullgodt mynt, men andra deremot med under 3tigt småmynt. E endast riksbankens v : nationens kredit oci anseende skulle hära; .da. Utländningen skull behandla oss, och det med rätta, som om v ingen fast myntfot hade och skulle städse fordra att aftal mellan främlingar och svenskar skulle afslutas i främmande myntslag. Under diskussionen har i sak åberopats 72 i regeringsformen, som säger, att riksankens sedlar skola vid anfordran efte deras lydelse af banken med silfver inlösas. — Detta lagstadgande synes oss tillfyllest då riksbankens sedlars lydelse just innehåller att de skola inlösas med så eller så många riksdaler i silfver, hvarmed uppenbart menas silfverspecier å 4 rdrrmt stycket. Bankoreglementet innehåller jemväl på flera ställen att riksbankens sedlar skola vid anfodran med silfver efter deras lydelse invexlas. Allt detta är ostridigt, men i 16 8 finnes intagen en slutstrof så lydande: börande fullmäktige tillse att, såvidt ske kan, prägladt silfvermynt af alla fastställda sorter städse finnes i förråd, och på denna, som innehåller ingenting annat än hvad vanlig omtanka bör förestafva, har man sökt runda ett otillbörligt berättigande för sedelafvaren, att kunna begära hvilken myntsort som helst, och derifrån har man kommit på den orimligheten att bankofullmäktige skulle vara berättigade lemna små mynt, emedan det ju var alldeles omöjligt att hafva så stora förråder af alla sorter, att hvarje sedelhafvares nyck kunde tillfredsställas. Sedan första kammaren biträdt bankoutskottets åsigter i den vigtiga frågan och andra kammaren, icke, såsom vissa tidningar uppgifvit, ogillat bankoutskottets åsigter, utan inskränkt sig till beslutet att kammaren, utan att instämma i utskottets ogillande yttrande öfver bankofullmäktiges i förevarande punkt omnämnda beslut, måtte lägga punkten till. handlingarne, så tro vi oss hafva anledning hoppas att hvarken riksdagen eller ressen någonsin mera skall behöfva återomma till frågan om rätta sättet att invexla riksbankens sedlar med mynt. I fråga om vexelkursens uppstegrande eller högt pris på silfverplants kunna olika meningar uppstå, om hvad som är klokt, men i fråga om klara, ostridiga förbindelsers infriande kan ingenting annat få gälla än det som är rätt. Vi kunna ej afsluta denna diskussion utan att delgifva våra läsare de vigtigaste af Dagligt Allehandas stödjepunkter i detta ämne. Den första skulle ligga uti den omständigheten att remediet kan gå lika väl öfver som under det normala, hvaraf följer att då frågan är om ett större parti myntpjeser det som går öfver och det som går under har i det närmaste utjemnat hvarandra. Om :så vore, huru kunde då invexling med smärre valörer afskräcka invexlarne, som ju fingo fulla vigten myntadt silfver? Den andra hörnstenen i D. A:s öfvertygande bevisföring igenfinnes i följande stycke: Till detta, som hr Nordström klart och enkelt utredde, fogade frih. Tersmeden, f. d. bankofullmäktig, den märkliga upplysningen, om huru det i praktiskt hänseende gått till vid åtskilliga tillfällen, då småmynt utlemnats. Man hade nemligen, då det befarats att detta. ej skulle innehålla den tillbörliga vigten, vägt påsarne och, i fall något bruste, lagt till så mycket småmynt, att den erforderliga vigten. uppnåddes. Öaktadt alla dessa upplysningar vidblef hr Wallenberg dock sitt påstående, att remediet i vigt var förlustbringande. När. döfheten för skäl var så stor, kunde utgån-. gen ej blifva annan än den blef. Vi beklaga rätt uppriktigt D. A. att detta kraftiga argument lider af olägenheten att vara ett grundligt misstag. Sådant kan göras lätteligen under en debatt, men när man såsom D. A. nedskrifver detsamma uti en ledande artikel och har tillfälle se det omigen wvid korrekturläsningen, så borde skribenten inse, att det svårligen låter sig göra utlemna myntstycken efter vigt, då de blifvit emottagna och bokförda efter stycketal. Det går åtminstone icke an der remediet i vigt kan lagligen uppgå ända till en och half procent. Men som vi alla känna är bankväsendet just ej D. A:s starka sida och derför tillråda vi nu D: A. att lägga sin singuliera bankrörelse till handlingarne.