den föregående lärorika diskussionen — tvifvels utan en af de vackraste man inom denna kammar haft tillfälle att åhöra — och resultatet deraf har — efter omsorgsfullt öfvervägande af allt som ta lar för och emot — blifvit det, att jag återkommi till min första öfvertygelse och ämnar lägga mir voteringssedel i urnan i enlighet dermed. Något som framför allt annat bör tjena till led ning för omdömet i denna fråga, är naturligtvis det afseende man kan fästa vid uppgifterna derom att de svåraste brotten, hvilka varit belagda met dödsstraff, skola hafva ökats i de länder, der dett: straff blifvit borttaget, och särskildt i vårt lanc under det ofta omnämnda tidsskede, då någor dödsdom härstädes icke på länge kom till verk ställighet och den förmodan uppgifves hafva ut bildat sig, att sådant icke heller för framtider skulle komma att ega rum. Det var synnerliger dessa uppgifter, som föranledde min tveksamhet och om några andra upplysningar icke framkommit än de, som för ungefär en vecka sedan voro att. afseende härå tillgå, skulle jag antagligen hafva voterat emot utskottets betänkande. Men ju mera jag sammanlagt och jemfört ej mindre se lermera lemnade uppgifter, än hvad som i denna del Blif vit under diskussionen andraget, desto klarare har det blifvit mig, att förstberörde uppgifter icke egde all den tillförlitlighet som bör eller kan gifva dem det bestämmande inflytande, att man på den grunden allena kunde kasta öfver bord ett stort och vigtigt önskningsmål, der det eljest har opinionen och tidsomständigheterna för sig. Och att så vore fallet tror jag mig kunna sluta icke blott af de positiva uttalanden derom, som under öfverlä; gningen förekommit, utan äfven af den tillfredsställelse, som genomgick denna kammare äfvensom en stor del af allmänheten, då kammarens majoritet vid sistförflutna riksdag beslöt sig för dödsstraffets afskaffande. Om nu, allt detta oaktadt, några betänkligheter hos mig qvarstått rörande egentligen tidpunkten för reformens genomförande, så hafva de dock alla gifvit vika för en enda, för mitt omdöme och samvete afgörande omständighet, utan att jag tror mig derigenom hafva uteslutande ställt mig på känslans ståndpunkt, hvilken emellertid icke torde vara alldeles förkastlig att taga med i räkningen. Inom den menskliga tankens hela omfatt ning torde det nemligen icke gifvas någon föreställning mera upprörande och fasansfull än den, att någon skall kunna med tillhjelp af alla lagliga formaliteter, utan möjlighet till motstånd eller upprättelse, blifva oskyldigt dömd till stupstocken. Denna tanke är förfärligare i samma mån som det brott, hvarför någon oskyldig blifver unklagad, är groft och samhällsvådligt. Sjelfva lifvets förlust må vara obetydlig, ty huru lätt se vi let icke dagligen af många anledningar sättas på. spel; men hvem af eder, mine herrar, mäter väl ljupet af det lidande hos en oskyldig, då själen så tt säga bit för bit rådbråkas under kriminalprocedurens krossningsmaskin och offret på samma gång ir ett mål för afsky och förbannelser: jag vet åtminstone ingen tortyr, som kan jemföras med ett sådant lidande. Den förste ädle talaren, åt hvars öredrag ingen kan undgå skänka sin högakting, har visserligen sagt, att ett sådant fall inder våra juridiska former är nästan omöjligt. Han har ej rent ut förklarat det omöjligt, såsom en alare här påstått, utan nästan omöjligt; men jag rågar för min del icke helt och hållet gå in på stt sådant antagande, hvilket likväl till betydlig lel synes vara grundläggande för talarens hela sigt i frågan. Vi hafva i dessa dagar uti utgifna krifter sett obestridliga exempel citerade på krininalfall, der endast tillfälliga omständigheter förrsakat att icke oskyldigt anklagade blifvit sakällde för mord. Jag måste här också erinra om nöjligheten af falska vittnesmål, emot hvilkas våda nan med det i vår lag stadgade bevisningssätt, wvari tu vittnen äro fullt bevis, icke eger nåot säkert skydd. Det har visserligen härmot invändts, att man nästan aldrig hos oss rt talas om sådana fall; men jag kan ej tillernna denna invändning särdeles värde, ty — mine errar — de döda tala ej.. och vi kunna här nere j vidare inhemta hvad vittnesbörd de någongång kulle lemna om de kunde tala. Men ett är isst, att en känsla af djup fasa genomgått icke lott ett land, utan hela den: civiliserade verlden, å ett sådant exempel på legalt mördande kommit dagen; och vi känna ju kriminalfall af denna art, vilkas historia fortlefvat i mansåldrar, så djupt har innet deraf inristat sig idet upprörda folkmedveundet. Denna omständighet synes mig vara af så tomordentlig vigt, att den förmått hiäfva all tvekumhet och återföra mig till den ståndpunkt jag nder förra riksdagen i frågan intog. Då jag ej vidare vill upptaga kammarens tid, ir jag endast på dessa grunder förklara, det jag omer att rösta för bifall till utskottets betänande.