och hvilkas stållning bör gifva vigt åt deras ord. i afseende härå meddelat. En värd talare här bakom mig har fällt det firande, att samhället mördar af hämnd och rottslingen följer blott dess exempel. — Jag beklagar, att man i en så allvarlig diskussion som denna, finner lämpligt att använda en talfigur, som så litet öfverensstämmer med verkliga förhållandet. Då staten straffar med döden, sker det icke af hämnd, utan på grund af lag; och lagen är ej heller gjord för hämndens skull, utan för att till fredsställa den eviga rättfärdighetens och försoningens fordringar samt för att beskydda samhällsedlemmarne i deras rätt och deras trygghet. Och lika oberättigadt är det också att påstå, att, åtminstone här i landet, med undantag kanske af några ytterst sällsynta fall, mördaren begår sin illgerning af hämnd eller, såsom andra talare förmenat, af passion eller af nöd. Nej — de äro sorgliga och hemska dessa berättelser, hvilka ja; vid mera än hundra tillfällen hört uppläsas oc hvilka ända in i de minsta detaljer redogöra för brotten, deras anledningar och syften; men jag kan icke påminna mig ett enda fall, der brottet blifvit framkalladt af hämnd eller af passion eller af verklig nöd. Tvärtom har det oftast orsakats af de lägsta och mest föraktliga motiver, såsom vinningslystnad, hatfullhet, begär att undandraga sig ingångna förbindelser, fruktan för upptäckt o. s. v., men icke af passion eller dylikt. Lagen iakttager härvid också en skilnad då den, som bekant, icke stadgar dödsstraff för deh, som i ett utbrott af lidelse, utan förutgången öfverläggning, beröfvar en menniska lifvet. En sådan handling benämnes ej heller mord, utan dråp, ty för att tillhöra kategorien mord, fordras att brottet skett efter öfverläggning, med genomtänkt, förut bestämd afsigt att döda; och dessa brott röja också oftast en sådan skändlighet i bevekelsegrunderna, en sådan planmessighet och grymhet i utförandet såmt så mycken illfundighet i bemödandet att igensopa spåren efter sig, att man har svårt att derom göra sig en riktig föreställning, om man ej haft tillfälle att angående alla dessa omständigheter erhålla en närmare kännedom. Man har under diskussionen åberopat ett förhållande, som, enligt mitt omdöme, ganska påtagligen visar, huru vådligt det är att alltför hastigt borttaga dödsstraffet ur lagstiftningen, enär det verkar helsosamt återhållande på samhällets sämsta medlemmar. Det visade sig nemligen, att, då i början af konung Oscars regering inga dödsdomar kommo till verkställighet, samt den allmänna tankan vant sig att betrakta detta straff såsom en gång för alla afskaffadt, de gröfsta, med döden belagda, brottens antal i en förfärande grad ökades. Den värde talare, som jag först åsyftade, har äfven yttrat. att om detta faktum skall gälla såsom något bevis, måste man tillse, om antalet af berörda brott verkligen minskats under Carl XV:s regering, och han trodde att så icke är förhållandet. Detta resonnemang är uppenbarligen falskt, enär under den senare perioden af konung Oscars regering, vid utöfvandet af benådningsrätten, följdes alldeles samma grunder, som under efterträdarens regering blifvit iakttagna; och en giltig jemförelse bör sålunda anställas — icke mellan de begge förenämde regeringsperioderna hvar för sig — utan emellan det tidsskede af konung Oscars regering, då benådning kom alla lifdömda till del och det efterföljande. Men ställes jemförelsen på denna und — då står beviset fast, och det sorgliga inlytandet på den allmänna moraliteten af en alltför långt drifven efterlåtenhet och mildhet visar sig oförtydbart. vad samme talare egentligen velat bevisa med de af honom anförda prof på lagstiftningen under Carl XI:s tid, och de Darbariska straff densamma stadgade för mera eller mindre obetydliga förseelser och af anledningar, som förefalla lumpna eller nästan löjliga — det bekänner jag mig oför-: mögen att uppfatta. Att tiderna förändrats och åsigterna inom såväl strafflagstiftningen som alla andra områden utvecklat sig i humanare och mildare riktning är en sanning, som ingen, så vidt jag vet, bestrider, och som således ej heller behötver någon mer eller mindre lycklig bevisning. Men adt från det faktum, att straffbestämmelser, som för 200 eller 150 år sedan voro gällande, numera blifvit, med allt skäl, ur lagstiftningen borttagne, kunna draga den slutsats, att dödsstraffet hör genast och fullständigt försvinna; det innebär ett språng i slutledningen, som åtminstone jag är ur stånd att följa. Man säger att dödsstraffet förvildar massan; men månne ej de exempel, som man till stöd härför vetat framlägga, snarare kunna anses härflyta från det sätt, hvarpå straffet blifvit verkstäldt, än från straffet sjelft? Jag medger, att exekutionen, aåsom den nu sker, kan i ott eller annat fall hafva den verkan på ett af naturen rått och känslor löst sinne, att detta häraf: ytterligare förhärdas, äfvensom att låga och djuriska instinkter någon gång kunna genom ett så blodigt skådespel väckas till lifs; men jag tror, att man lika ofta kan finna bevis på rakt motsatta verkningar, och i allt fall är det ju icke nödvändigt att afrättningen skall fortfarande ega rum på samma sätt, som för närvarande. Och att, derest en sådan förändring vidtages, straffets qvarstående i lagen skulle förvilda sederna, kan jag så mycket mindre antaga, som det visat sig, att den sedliga känslan hos folket ofta nog påfordrat straffets tillämpning. Det må visserligen vara sannt, att äfven i sådant fall sjelfva verkställigheten uppväcker ett slags deltagande för brottslingen, helst om han synes försonad med sitt öde; men detta inträffar vid hvarje tragisk ipplösning, och den inneboende rättskänslan forlrar icke desto mindre en sådan upplösning, just lerföre att den innebär en försoning. Man påstår vidare, att dödsstraffets upphäfvande skulle vara måttstocken för ett lands kultur. Jag nåste bestrida detta påstående, emedan det står strid emot all historisk erfarenhet. Hvem vill . ex. påstå, att kantonerna Freiburg och Neufatel befinna sig på en högre grad af kultur. än frige kantoner i Schweiz, såsom t ex. Gendve, 3ern, Zäörich? Det återstår, tror jag, att bevisa, tt af Nordamerikas Förenta stater, Rhode-Island, Michigan och Wisconsin stå högre i odling, än Vewyork och Massachusets. Eller att Österrike — inder den tid dödsstraffet derstädes var afskaffadt — eller Nassau eller Oldenburg äro de yppersta epresentanterna för den germaniska bildningen. wyssland, der dödsstraffet ej tillämpas, skulle alltå, enligt denna regel, på den menskliga odlingens äg hafva ilat långt förbi Tyskland, England och rankrike; Milanos, Piemonts civilisation få stå illbeka för Toscanas och San Marinos? Ej heller i detta hänseende tror jag således, att käl förefinnas för afskaffande af dödsstraffet; och llraminst skulle jag vilja att man, för att gifva tt land skenet af en framskriden kultur-utvecka ng, företager en lagförändring, hvaraf man under ostående förhållanden har skäl att befara skadoa verkningar. Sådant vore endast ett nytt exnpel på slen nationella flärd, som man, med eller tan skäl, ofta lagt den svenska nationalkardkteren I Jast, Det är troligt, att opinionen inom denna kamare är till förmån för dödsstraffets afskaffande, kasom det är gifvet, att denna åsigt i allmänhet : hvad man kallar populär; men ehuru lugnt och vämt det under sådana omständigheter kunde a att endast makligt låta sig föras af strömmen ler att tiga, är jag dock icke frestad att göra varken det ena eller det andra, Jag vill följa in öfvertygelse om hvad som är rätt och samillspyttigt, och jag vill yttra den. Jag finner lik-5 il ganska naturligt att äfven hos dem, hvilka vid stförflutne riksdag bidragit till det då fattade slut, betänkligheter vaknat och möjligen en opionsändring försiggått. Vi hafva nyss hört en såin förändring erkännas på ett så öppet, lojalt ;h för den värde ledamoten, efter mitt omdöme, ;drande sätt, att hvar och en, hvilken mening an än må tillhöra, derigenom bör hafva kännt sor os angenämt berörd. Och jag tror, att ett fullitigt skäl för en sådan förändring förefinnes rean i det förhållande, att under det senaste året tet dödsstraff blifvit exeqveradt eller ens ådömdt, är i denna omständighet ligger en tillräckligt dlig fingervisning om den väg på hvilken reforen bör fortgå, för att kunna utan afbrott och om våldsam reaktion föras till ett rynnsamt slut.