melsen väcktes först i lagberedningen af Richert, hvilken, så mycket han än afskydde dödsstraffet, dock förklarade sig ej vilja för det närvarande tillstyrka dess upphörande, utan i stället hemställde om de begge alternativerna, hvarvid han yttrade den öfvergelse att, ilagskipningen, dödsstraffet skulle slutligen så gå ur bruk, att det slutligen kunde äfven ur lagen utgå. I enahanda riktning yttrade sig det lagutskott, som förberedde strafflagens antagande och hvilket särskildt betonade, att alternativbestämmelsen borde verka derhän, att konungens benådningsrätt allt mindre och mindre skulle behöfva tagas i anspråk. : Man inser lätt, hvilken betydlig, praktiskt vigtig skilnad, som förefinnes emellan de begge uppfattningarne af förevarande bestämmelse. I ena fallet skulle det bero på konungen allena, att faktiskt utplåna dödsstraffet. I det andra skulle äfven dom? stolarne ega, utan att konungens makt dertill i någon mån förminskas, rätt att genom lagtillämpningen låta straffet — sasom Richert yttrar sig — gå ur bruk. Och att de, så snart det förfärliga straffet ej vidare behöfves för samhällets bestånd och svenska folket ej vidare kräfver det, äfven skola låta detta ske, derpå behöfver man ej tvifla. Men icke heller bör man tvifla derpå, att — om domstolarne, af hvilka åtminstone den första står folket synnerligen nära och till och med till stor del utgår af folkets eget val, finna sig nödsakade att någon gång tilllämpa dödsstraffet samt konungen och hans rådgifvare finna sådant välgrundadt — samhällets väl verkligen kräfver blodsoffret, Insändaren slutar härmed sin mycket ofullständiga framställning af de, i hans tanke, vigtigaste argumenter för dödsstraffets bibehållande. Han ber endast att få tillägga att, efter hans uppfattning, förevarande fråga numera ingalunda är — hvad man velat göra den till — en humanitetsfråga. Den skulle vara det, ifall nu gällande lag kräfde en medmenniskas, om ock den mest brottsliges, if, med mindre samhällets väl det oundgängligen fordrade. Men, rätt förstådd och och rätt tillämpad, gör ej lagen sig till såJan inhumanite skyldig. Den tillåter ej samhället att öfva den barbarismen att hämnas. Den tillåter det endast att afskära en af kallbrand anfrätt lem, som, utan denna operation, skulle kunna göra hela samhället lödssjukt. Månne ej den manliga behjertenheten att vidtaga en sådan åtgärd vittnar väl så mycket om humanitet, som den blödig känslostämning, hvilken skonar den anfrätta lemmen och ej aktar på faran för det helas RB. C. BEREE TSAR