STOCKHOLM den 28 Febr. I morgondagens plena komma kamrarne att ill behandling företaga lagutskottets förslag om dödsstraffets afskaffande och man torde då kunna förutse debatter, som bli af det allrastörsta intresse, så väl med afseende på den vigtiga fråga som skall afgöras, som genom. let vittnesbörd dessa debatter skola lemna verlden om den ståndpunkt i civilisation, till vilken vårt folk hunnit. Det är någonting ganska märkligt att se, hvilket nit och hvilken verksamhet på den sista tiden utvecklats, för att söka förmå kamrarne att hålla på dödsstraffet — någonting, som från den sidan icke förspordes vid förra riksdagen. Det är tydligen hrjustitiestatsministerns uppträdande i första kammaren vid remissen af hr Hasselrots motion, som satt en hop tjenstvilliga pennor i rörelse. I Dagbladet har man de sednaste dagarne läst en serie af svamliga uppsatser, författade af en f. d. riksdagsman, som sedan en lång följd af år är en blind beundrare af alla justitiestatsministrar, af allt hvad de göra och låta och som till följd af denna sin egenhet nu också eldar upp sig till en verklig entusiasm för halshuggningarne, Vanlig löslighet i fråga om det faktiska förenar sig i dessa artiklar med mer än vanlig brist på logik i vesonementerna. En insändare, åt hvilkens längre ned i bladet införda uppsats vi icke velat förvägra plats, oaktadt den med all sin längd och bredd icke synes oss innehålla något i denna sak, som ej redan flerfaldiga gånger blifvit vederlagdt, går ända derhän att temligen direkt antyda att kamrarne för friherre De Geers skull böra bibehålla dödsstraffet och indirekt hota med hans afgång, ifall riksdagen skulle antaga förslaget. Så vidt vi kunna finna, gör man medelst denna tjenstvilliga ifver friherre De Geer en mycket stor otjenst. Skulle förslaget nu falla, så blir den allmänna meningen temligen ense derom, att denna utgång väsentligen berott på hr justitiestatsministern och vära häfder skola då säkerligen icke förgäta, att denne statsman lagt den popularitet, han vunnit enom representationsreformen, i vågskålen ör att förhindra framgången af den första stora humanitetsreform, som för allvar blifvit bragt å bane inom den nya representationen. Då man bland annat erinrar sig, att vid förra riksdagen voteringen inom första kammaren utföll så, att om blott en ledamot icke hade blifvit genom samspråk med andra förhindrad att i rätt tid afgifva sin voteringssedel, så skulle förslaget kunnat bli af kammaren godkändt och sålunda antaget såsom riksdagens beslut, så skall den i morgon skeende behandlingen af denna sak bli en ganska intressant proba på första kammarens sjelfständighet och karaktersfasthet. Någonting som väl förtjenar att man lägger märke dertill, är att alla som uppträda för dödsstraffets bevarande, äro mycket angelägna att förklara, att de hoppas att det snart till följd af en stigande civilisation skall kunna borttagas. Härmed bryta dei sjelfva verket stafven öfver hela sin argumentation i ämnet; men detta hindrar dem icke att med den största inkonseqvens i verlden plädera för dödsstraffets rättmätighet. Saken är den, att så länge någon institution eller bestämmelse i samhället är till, vore den än aldrig så oförnuftig, så har den alltid en hop anhängare endast derföre att den är till; känslan deraf, att den saknar i förnuftet grundade stöd för sin tillvaro, gör att man ser sig nödsakad förklara, att en förändring måhända kan bli nödig, ja att man till och med hoppas, att en sådan snart skall kunna genomföras, men för närvarande är det icke värdt att tänka derpå, och sedermera börjar man rada upp en hop svaga skäl, som, om de skulle gälla något, borde bevisa, att en sådan förändring aldrig borde kunna ifrågakomma. 1 det man känner, att skälen för dödsstraffets rättvisa och förnuftighet äro svaga ochohållbara tager man genast derpå sin tillflykt till den hårda nödvändighet, som skulle bjuda att ännu en tid bortåt använda detta barbariska straff och man glömmer att denna samma nödvändighet blifvit åberopad för bevarandet af andra lagbestämmelser, som den fortskridande menskliga kulturen, trots jemmer och verop från vännerna af det en gång bestående, lyckats undanrödja. När tortyren afskaffades trodde en stor mängd jurister att samhällets bestånd derigenom på ett högst betänkligt sätt hotades och det är ännu i friskt minne, huru majoriteten i vår riksdags prestestånd på det bevekligaste, ja. man kan väl säga med tårar i ögonen, bådo om bevarandet af spöoch risstraffen, utan hvilka samhället icke skulle kunna hålla ihop. utan lossna i fogarne, Med stor fintlighet begagnar man uppgifter från andra länders brottmålsstatistik, för att derigenom söka ådagalägga, att dödsstraffets borttagande framkallat en tillökning i förbrytelser och söker göra troligt att ett sådant förhållande skulle föranledt återinförande af dödsstraffet. Men hvad skall mar säga om sådana beräkningar, genom hvilka man jemför antalet af verkligen exeqverade dödsstraff under en viss period före reformens genomförande med antalet af förbrytelser, som af lagen skulle varit belagda med dödsstraff? Och hvad skall man tänka om deras uppriktiga sträfvande efter sanningen som alldeles fördölja det historiska faktum. att der, såsomft. ex. fallet varit i Österrike och Toscana, dödsstraffet blifvit återinfördt detta har skett efter de till sina politiska åsigter skilda regenternas behof, hvilka dertill blifvit drifna af reaktionära hofkamarillor eller jesuitiska biktfäder, men icke till följd af ett verkligt samhällsbehof eller önskan från folkets sida. Särskildt visade sig detta ganska klart i Toscana år 1830. Dödsstraffet var då återinfördt och en afrättning skulle för första gången efter en längre tid ega rum. Folket adagalade då, att dess rätts0 mm