UTRIKES, 4 FRANKRIKE. Herr de Persigny har till tidningsredaktionerna adresserat ett bref rörande presslagstiftningen, hvilket väckt ett oerhördt uppseende i Paris. Det kan icke heller neKas, att det är någonting högst öfverraskande att se en f. d. minister och nuvarande senator samt medlem af det kejserliga hemliga rådet uppträda till försvar för pressfriheten. Annu mer öfverraskande torde saken förefalla, då man erinrar sig, att de Persigny, en af kejsarrikets grundläggare, sjelf är uppfinnare af den regime för pressen, som infördes år 1851, och en af denna regimes strängaste handhafvare. Skrifvelsen är för vidlyftig att i sin helhet meddelas, hvyarföre vi åtnöja oss med att här omnämna några hufvudpunkter i densamma. Författaren vill ha en fri press och förklarar, att vid hvad regeringssätt som helst är det i sjelfva verket den allmänna meningen, som styr, och att det derföre är en fördel för reforingen att denna mening får gifva sig tillänna. Pressfriheten är en tygel på maktens missbruk, på en otillbörlig ärelystnad och på intriger, som strida mot det allmänna bästa. Detta är herr Persignys doktrin, och den låter ju ganska liberal; men när han kommer till tillämpningen, blir förhållandet något annorlunda. Han upphöjer då regeringens presslagförslag till skyarne och har ingenting annat att anmärka mot detsamma, än en underlåtenbetssynd, nemligen den, att tidningarnes ingrepp på det enskilda lifvets område icke kunna åtalas af andra än de angripna sjelfva, då derembot åklagaremakten, enligt herr de Persignys mening, måste vara berättigad att äfven i dylika fall taga initiativet till åtal. Detta är egentligen hufvudknuten i hans bref, sjelfva grundvalen för hans system. Han anser nemligen faran för pressen aldrig ha härrört från den fria, hetsiga, ja till och med passionerade diskussionen, utan alltid från anfallen, missfirmandet och förtalet mot personerna. Dekretet af år 1852 var provisoriskt och måste uphäfvas. Lagen af är 1819 bör förändras sålunda. att ministeren kan direkt anställa åtal för angrepp mot främmande suveräner, statens stora kårer och individer. Ryktet har vetat omtala . ett manifest af rins Napoleon, hvari han skulle ha framtällt sina tankar om den kejserliga politiken; man berättade till och med vissa detaljer om det stora missnöje, som prinsens :i opus skulle ha väckt i Tuilerierna och del: obehagliga följder, som skulle drabba förfat1 taren, sasom t. ex. att han skulle ha fått ents vink om att lemna Frankrike för en tid o.1l 8. v. Något sådant manifest finnes emeller1 tid icke, och ryktet derom grundar sig derpå, , att prinsen verkligen framställt sina åsigter: om den politiska ställningen i ett enskildt1 bref till S:t Beuve. Prinsen lär deri förklara 1 sig gilla, att kejsaren nödgat Italien att ef-s terlefva Septemberkonventionen, så länge !l denna är rättsligt gällande, men fordrar till-1 lika, att Frankrike skall fästa afseende på l Italiens önskningar. Prinsen vill vidare, att regeringen skall respektera de fullborda1 de fakta i Tyskland och icke lägga någotli hinder i vägen för nämnda lands fredliga ut1 veckling; men deremot önskar han, att honijr stället skall koncentrera alla sina bemödan-1 den på att befria och återupprätta Polen. För att uppnå detta mål, råder prinsen den kejserliga regeringen att i samband med sin I utrikes verksamhet i stort utvidga den inrel, friheten. b Senaten diskuterade den 17 dennes en nåd got kuriös petition, som går ut på, att det s romerska kejsarriket skall återupprättas och regeringen deröfver uppdragas åt konungen. af Italien. För detta ändamål skulle påfven och kardinalerna lemna Rom, taga med sigrelikerna de heliga kyrkokärlen, konstföremålen, bibliotekerna, muscerna o. s. v. samt slå sig ned antingen på ön Sardinien eller i det fordna gref-1. skapet VWVenaissin, af hvilka ettdera skulle tillerkännas den heliga stolen med full egande k rätt. Utskottet hade föreslagit att helt enkelt öfvergå till föredragningslistan; emedan a petitionen var åffattad i mycket moderata ordalag och bar prägeln af välmening. De klerikala, såsom t. ex. baron Dupin, grefve : Segur dAguesseau m. fl. uppträdde med q stor häftighet mot detta utskottets. förslag F och fordrade att petitionen skulle med ogillande läggas till handlingarne, hvilket också blef senatens beslut. Den hedersdomstol, som fått förtroendet att afgöra tvistefrågan mellan hr Kerveguen n å ena samt Havin och Gueroult å den andra d: sidan (såsom man torde minnas, hade Ker-eg veguen i lagstiftande kåren beskyllt flere tid-de ningsredaktioner att ha mottagit understöd d af utländska regeringar), hade den 18 dennes m en sammankomst hos Berryer. Kerveguenm biträddes af advokaten Gouibourd, de bådap! andra deputerade af Ollivier. KerveguensO försvarare fordrade, att en undersökning.skulle så anställas om de från talaretribunen ilagstif-d: tande kåren utslungade beskyllningarne, hvil-st ket icke bestreds af Ollivier. Hedersdomsto-d len beslöt härpå, att en sådan undersökning uj skulle inledas och taga sin början den 31D Januari. 9) ENGLAND. tis Genom en kongl. förordning har en komitå de blifvit tillsatt, för att undersöka undervis-sk ningsväsendet i Irland. Medlemmarne äro 13 lig till antalet med lord Powis och biskopen afliär Meath till ordförande. gå En af dagens vigtigaste frågor, frågan om st skoltvånget, har sysselsatt skolkonferensen isy Manchester; men så inrotad är hos en storso del af den engelska allmänheten oviljan mot allt slags ingrepp i sjelfbestämningsrätten,g att till och med män, som fullkomligt er-i kände att man icke kunde låta ungdomens undervisning få bero på hvarje faders godtycke, likväl drogo i betänkande att förorda tvångsåtgärder i lagstiftningen. Bruce, f. d. uniderstatssekreterare i inrikes departementet och ordförande i undervisningsrädet, för-st: säkrade, att man äfventyrade att nödgas tvinga 50 procent af befolkningen. Slutligen kom man öfverens om, att ett lagförslag skulle inlemnas under nästa parlamentssession, hvilket genom så praktiska föreskrifter som möjligt skulle motverka skolundervisningens försuramande.